Min 2-års dag och ormar & stegar

Min 2- årsdag passerade obemärkt. Även för mig – delvis i alla fall. Jag noterade såklart datumet, det är ett av de viktigaste i mitt liv. Såklart. Det är ju datumet som faktiskt räddade mitt liv. Eller, om man ska vara tokpetig. Det är datumet då min lillasyster – som är hela mitt liv – räddade mitt eget liv. Jag är fullt medveten om att jag har använt ordet ”liv” fyra gånger. Det är inget förvirrat fel eller tryckfels- Nisse som varit i farten utan för att jag vill trycka på det. Utan liv finns inget kvar, utan liv hade inte jag funnits kvar. Oh well. Att vara poetisk har aldrig varit min grej så nu släpper vi det.
Den 30 maj 2013 klockan 19:00 fick jag nya stamceller och mitt blodsystem föddes på nytt. Den 31 maj vaknade jag lyckligare än på mycket länge och med hopp om framtiden trots att jag visste att de närmaste månaderna skulle bli oerhört tuffa.
Tanken var att på något sätt uppmärksamma och fira årsdagen, som en liten påminnelse om hur skört livet är men såklart också ett bra tillfälle att umgås på. Det blev inte riktigt som jag önskade dock, få hade möjlighet att vara med, vädret var inte kul alls (hade hoppats på sol för grillning eller liknande) och framförallt mådde jag själv inte bra. Senaste veckorna med smärtsamma giktanfall och diverse annat hade sugit musten ur mig och jag var både slutkörd och nedstämd. Så ett firande kändes inte lockande. En utgång med vän den 30 maj, en lugn middag hos mamma och hennes sambo den 31 maj. Inte dumt det heller.
Det var en dag (en annan) när jag var ute i ett försök att börja jogga igen som jag fick en bild i huvudet. Det var av den pokal som jag fick av två underbara väninnor förra året efter att ha genomfört mitt fjärde Stockholm Marathon. Den hade ett plakat med inskriptionen ”Vinnare i 1- års klassen”. Det är ju inte enbart på skoj som man börjar fylla år från 1 igen efter en stamcellstransplantation. Förutom att hårsäckarna är pånyttfödda så är ju som sagt även blodsystemet det. Rätt roligt att följa allas årsdagar på forumet för transplanterade. ”Peter 5 år” under fotot på en karl runt 40- års åldern.
Bilden i huvudet av pokalen påminde mig sedan om firandet av 1- års dagen 2014 när jag drog ihop vänner och familj för en picknick på Långholmen och fest hos mig efteråt. Solen sken, jag mådde bra och jag var glad. Kände mig så stark trots att det inte gått mer än 12 månader sedan jag hade kroppen full av cancer. Märkligt att det blev som det blev i år, som att jag har backat ett steg. Det regnade ute, jag mådde inget vidare och kände mig nedstämd. Dessutom är min kropp mer nedbruten nu än då. Jag sprang alltså 42 195 meter för lite mer än ett år sedan. I år har jag som längst tagit mig runt 1000 meter. Och det med möda.
Hah, nu blev det här en ganska deppig text märker jag! Full med negativ energi och pessimism. Det var faktiskt inte alls min tanke. Jag konstaterade. Inget mer. Så här är livet. Man tar två steg fram och ett steg bak. Har du spelat ”Snakes and ladders” någon gång? Det går ut på att ta sig med tärning från start till mål, men på vissa rutor som man hamnar så finns en orm som man halkar tillbaka på. Och i nästa slag så kanske man hamnar på en ruta med en stege som tillåter en att klättra upp på spelplanen. Yep, ett av mitt och min kusin Elsas favoritspel som barn.
Så här är livet. Fullt med ormar och stegar.
Det är så konstigt hur vindarna vänder, man vänjer sig liksom aldrig.
Med en text på hebreiska i nacken så kommer jag aldrig att glömma det. Det står ungefär ”Inget varar för evigt”. Varken menat som det bra eller det dåliga. När livet suger så ska du bita ihop och härda ut. När allting flyter på och du har medvind… Njut! För tusan. Det kommer inte heller att vara för evigt. Stanna upp.
Jag kämpar på med just det. Att stanna upp alltså. Mina fingrar är alldeles blåa idag. Och inte är det av kyla! Nej nej, jag har varit ute i den norrländska skogen och plockat blåbär i den värmande solen och tystnaden. Lugnande. Med en yrsel som har börjat plåga mig igen sedan i morse så inser jag att jag står vid en farlig kant nu och lite behövs för att falla. Så jag måste lägga om mitt tankesätt. Det här inlägget är alltså inte i första hand skrivet för dig, jag vet inte ens vem du är eller om du behöver rådet. Det är för mig själv. Hanna, läser du noggrant? Det här är viktigt. Läs det igen. Och imorgon igen. Det tar tid att ändra ett beteende vet du.

Ikväll blev det film med min far och bär med grädde till det.

Ha en fin lördagskväll!

Annonser