En kort liten helghälsning

Som du kanske uppmärksammat så skriver jag fler inlägg nu än till exempel januari. Under mars månad publicerade jag 17 av mina små romaner medan både januari och februari sammanlagt innehöll 16 stycken. På ett sätt är de fylligare månaderna intressanta och roliga. Bloggen rullar på (även om jag på ett annat sätt önskar att jag fått avsluta den för länge sedan) och den fortsätter att både glädja och stötta mig samt uppskattas av många andra. Ju mer den växer och blir informationsrik, desto mer ökar min tanke om att använda det till ett häfte eller en liten hjälpbok (kraftigt nedskuren då förstås).
Men den handlar enbart om cancer, postrelaterade reaktioner efter en omfattande stamcellstransplantation och alla de känslor som följer med. Så de månader då jag har mycket att berätta är de månader som jag inte mår något vidare. Jag har en hel del ämnen som jag vill ta upp, men de ligger i kö eftersom annat viktigare hela tiden dyker upp, och det gör mig på ett sätt väldigt ledsen. Jag skulle någon gång i framtiden vilja skriva om något lika intressant och inspirerande men som inte är så makabert som dödliga sjukdomar.

Hur som helst, här kommer ändå glada nyheter! Nu äntligen (peppar peppar, ta i trä, spotta över axeln och alla annat!) så känns det bättre i kroppen. Det jag dras med är den fördömda febern. Vaknade åter upp med 37,8. Det är tillräckligt för att göra mig trött, matt och hindrar mig från att göra saker jag längtar efter. Med dagliga små frossbrytningar växlande hetta så känns det lite som att vara tillbaka i klimakteriet. Jodå, jag skrev ”tillbaka”! Fick testa på det efter transplantationen, innan man satte in en hög med hormoner. Det är inget jag rekommenderar alls faktiskt. Klimakteriet alltså. Jag mår illa när jag äter, speciellt om jag äter mycket eller för fort, men jag får inga kramper längre! Det är nog det bästa av allt! Så långsamt försöker jag tänja ut magsäcken nu som jag föreställer mig ser ut som en liten persika nu. Inte för att jag vet hur stor den var innan… En vattenmelon kanske?
Till råga på allt så märker jag att när viruset långsamt drar sig undan så blir GVHn bättre. Ögonen gör inte så förbaskat ont längre och jag är rörligare i kroppen än på mycket länge. Så det är minsann mer än ett framsteg.

Så påsken blev ganska så bra ändå, jag var väldigt orolig för att den skulle bli förstörd. Men det blev en hel del ägg, lite godis och familjeumgänge.

Jag känner verkligen inte för sjukhusbesöken i veckan men försöker att bara ta en dag i taget. Jag försöker också låta bli att tänka ”jag måste” eller ”jag tvingas till” och byta ut det mot ”jag vill”. För jag vill ju bli frisk. Jag vill må bra…
Min stora önskan just nu är att kanske få titta in på jobbet några timmar och få börja komma igång med träning för att bygga upp mig igen. Men då måste febern försvinna först och den verkar tyvärr gilla mig. Sjukskrivning är verkligen totalt dötrist.

Här kommer lite bilder från min helg som en liten gladare avslutning.

En vacker påskbukett väntade utanför min dörr när jag kom hem från syster i går. Jag blev otroligt glad, älskar blommor!

Dessa små hönor virkade och pysslade jag ihop när jag satt uttråkad i soffan igår morse. Fyllda med små ägg, choklad, Hubba Bubba (minns du dom?!) och Skittles samt några ”skumma hönor” (ja dom hette faktiskt så) gav jag dom till de tre busarna som jag sitter barnvakt åt emellanåt. Tacksamheten var enorm och det var värt varenda tråcklande minut.

Den här äggbakelsen åstadkom jag, syster och svåger till efterrätt på vårat lilla påskbord. Det är vanlig rulltårta, grädde och en persikohalva. Ja, och en skum höna förstås 😉 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s