Varning för bitterhet

Vill du läsa något glatt och uppmuntrande? Då är inte det här rätt inlägg. Det är en sån dag nämligen. En tung och jobbig en. En då man bara vill dra täcket över huvudet och somna om.
Inte nog med den ”vanliga” värken i leder och muskler, jag har en dunderförkylning som vägrar släppa taget och gör mig trött och matt. Det känns som att hela kroppen bara jävlas med mig.
I bipacksedeln på en av mina dagliga mediciner står det illamående som vanlig biverkning. Check.
I en annan står det som ”mycket vanliga biverkningar”: Yrsel, dåsighet, huvudvärk. Check, check, check. 
”Vanliga biverkningar”:

  • Ökad aptit
  • Känsla av upprymdhet, förvirring, desorientering, minskad sexuell lust, irritabilitet
  • Nedsatt uppmärksamhet, klumpighet, minnesstörning, minnesförlust, darrning, svårighet att tala, stickande känsla, domningar, trötthet, dvalliknande tillstånd, sömnlöshet, utmattning, känsla av att vara onormal
  • Dimsyn, dubbelseende
  • Svindel, balanssvårigheter, fall
  • Muntorrhet, förstoppning, kräkning, väderspänning, diarré, illamående, uppsvälld buk
  • Svårighet att få erektion
  • Svullnad i kroppen inklusive armar och ben
  • Berusningskänsla, gångrubbning
  • Viktökning
  • Muskelkramp, ledsmärta, ryggsmärta, smärta i armar och ben
  • Halsont

Ska inte trötta ut er med alla de ovan som jag kan checka av också just nu, men särskilt punkt tre och fem är intressant. ”Klumpighet och balanssvårigheter”. Jag upptäckte detta för en två-tre veckor sedan men trodde bara att jag var stressad och ofokuserad. Blev irriterad på mig själv och försökte skärpa mig utan resultat. Det är inte likt mig att snubbla över saker, gå in i väggar (?) och tappa en massa glas och porslin dagligen. 
Sedan läste jag den här bipacksedeln av en slump (brukar annars undvika det) och förstod att det måste vara den som är skurken då det stämmer överens med när jag började ta medicinen. Frustrerande och genant…

Så idag är jag bitter, Bitter, besviken, arg och ledsen. 
Jag ska berätta för er hur man tänker som cancerdrabbad. Sådant man inte gärna vill erkänna eftersom man försöker hålla modet uppe för folk runtomkring. Det kan nämligen vara ganska mörka tankar.
Varför skulle jag bli drabbad?? Varför skulle jag bli drabbad TVÅ gånger?? Varför har jag behövt kämpa mig genom så mycket för att få ett normalt liv? Jag önskar att jag hade sluppit gömma mig av skam på rummet när jag var 15 år för att jag tappade allt hår och svällde upp av kortison. Jag önskar att jag inte hade behövt förlora först 18 månader av mina tonår då mina vänner var ute och hade kul medan jag kräktes på sjukhuset och sedan ytterligare 18 månader då jag satt isolerad i mitt hem och kämpade medan andra gick till jobbet på vardagarna och roade sig på helgerna. Jag önskar att jag inte hade behövt backa hela min karriär och på nytt genomlida den ångest som det innebär att åter tappa allt hår. Jag önskar att min kropp inte vore så söndertrasad av gifter, strålning och ingrepp. Jag saknar mina löpartalanger. Jag saknar mitt lugn i att cancern var borta. Jag saknar mitt långa blonda hår. Jag saknar min vighet och min fungerande danskropp.

Jag önskar, jag skriker ut varför och jag saknar. Det är precis det som snurrar runt i mitt huvud. Jag borde vara glad över att vara vid liv. Jag borde vara tacksam för att det har gått bättre för mig än många andra. Men vissa dagar orkar man bara inte.

Hur hade mitt liv sett ut om jag inte blivit sjuk?


Och varför skulle det inte dyka upp åskmoln mitt under eller strax efter en ordentlig storm? Huset du bodde i, tryggheten, slets upp från marken, kastades runt i luften och rasade ner över dig med ett dån. Allt du jobbat för, kämpat med och tillslut uppnått och åstadkommit ligger nu i spillror framför dina fötter.
Efter återhämtning står man och stirrar på det som en gång var. 
Vilka bitar börjar man pussla ihop? Vilka är förstörda – eller till och med borta – för alltid?
En sak är säker. Tryggheten är förlorad. Den fina känslan av att man är odödlig och ”inte händer det väl mig!” är garanterat försvunnen för alltid.

Jag är inte ensam, det är en sak som är säker. En vän med samma cancer och samma behandling som mig skrev detta för ett tag sedan:
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

”Känner mig bitter. Har blivit bitter som person. Det är typ så långt från en sexig egenskap det går att komma. Sen augusti 2012 då jag lades in för första gången, har jag legat inne på sjukhus över 150 nätter. På Thorax, Ava, Aqva, Neuro, Onkologen, Akuten och Hematologen. I början, de första åren, hade jag koll på allt: vad jag fick, när jag fick det, varför jag fick det. Jag läste all litteratur jag kom över om cancer. Alla bloggar, samt var inne på PubMed och läste studier. För varje månad så har jag blivit mer luttrad men också mer bitter. Jag tappade räkningen på antalet olika cellgifter jag fått någon gång denna höst. När någon frågar så säger jag att det är någonstans mellan 12 och 15. Jag har svårt att bry mig längre.
[…]
Det är typ som om jag inte tillåter mig själv till att känna efter längre. Tror jag är rädd för att jag, om jag tänker efter för mycket, skulle välja att inte fortsätta. Motivationen jag kände det första halvåret, kanske det första året, finns inte längre där. Jag bara gör. Jag tänker: vad är alternativet? Sen så slår jag bort tanken direkt.
Jag skulle så gärna vilja ha ett år ledigt. Då jag kan resa, umgås med vänner, börja springa ordentligt, kanske till och med jobba lite och träffa kolleger. Då skulle jag kunna komma tillbaka och göra den här sista skiten med motivation; kunnat se att det finns något där som är värt att kämpa för, att det inte bara fortsätter, fortsätter och fortsätter. Nu ligger jag istället i sängen hemma hos mig och känner mig bitter på allt.
Någon annan som gått och blivit bitter?”
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~¨
Vidare kan man läsa sådana här kommentarer på Ung Cancers slutna grupp på Facebook:

”Min partner har precis lämnat mig för att min cancer blev för mycket”
”Vilken skit! !! Trodde att jag skulle komma hem från sjukhuset innan helgen. Nu blir jag kvar. Stackars min son, hur ska jag förklara detta…”
”Nybliven singel eftersom min sambo började missbruka mina mediciner”
”Nobbad av personen jag dejtat under lång lång tid då det kröp fram att jag är steril av strålningen”
Man kunde tro att detta med att tappa håret för andra gången skulle vara mindre traumatiskt.[…] Men nej. Här är jag och gråter över hårtussarna på kudden. Igen. Skitcancer, jag är så less på detta.”
Trött på att vara stark och glad hela tiden, någon mer som känner så ?? Men om man bryter ihop vem tar hand om allt då ? Vissa dagar är sämre helt enkelt”
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Sådär fortsätter det. 
Men mitt i allt, vartannat inlägg, är kärleksfullt, tacksamt och lyckligt. Det är alltså med både glädje och sorg som jag scrollar mig genom mina medkämpars tankar. 

Idag är en dålig dag för mig.
Men jag ska nog ta mig genom den med.

3 reaktioner till “Varning för bitterhet”

  1. För mig är det fortfarande som det var förut – vid en jämförelse är det här inte så farligt. Det andra är däremot med mig i varje stund. Men så har jag det MYCKET lindrigare än du med sjukdomen. Och jag har full förståelse för bitterheten och känslorna av orättvisa – dom är i allra högsta grad relevanta. Det är otroligt bra att du har löpningen och jobbet. Man behöver något som man kan känna glädje i och som distraherar.
    Säg till när du har ork och lust att träffas så fixar vi en date.
    KRAM

    Gilla

  2. Ja bitterheten är nog oundviklig… Känner du igen dig i det djupa sorg som jag känner? Eller står du fast vid det du sa en gång; du har redan varit med om det värsta som kan hända dig och det här är mer hanterbart?
    Tyvärr är jag inne i en sådan period nu, så det var inte bara igår… Men jag klänger mig fast vid det som håller mig uppe; jobb och löpning.
    Varma kramar

    Gilla

  3. Ja, ibland har man såna där dagar bara. Och det finns ju mycket att vara bitter över. Det är nog bra att låta dom dagarna finnas och inte försöka kapsla in. Jag tror att det är en mycket bra bearbetning att formulera det man känner och skriva ner det, precis som du hart gjort. Förhoppningsvis är den här dagen lite bättre!
    En stor varm kram till dig från mig!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s