Vill du läsa något glatt och uppmuntrande? Då är inte det här rätt inlägg. Det är en sån dag nämligen. En tung och jobbig en. En då man bara vill dra täcket över huvudet och somna om.
Inte nog med den ”vanliga” värken i leder och muskler, jag har en dunderförkylning som vägrar släppa taget och gör mig trött och matt. Det känns som att hela kroppen bara jävlas med mig.
I bipacksedeln på en av mina dagliga mediciner står det illamående som vanlig biverkning. Check.
I en annan står det som ”mycket vanliga biverkningar”: Yrsel, dåsighet, huvudvärk. Check, check, check.
”Vanliga biverkningar”:
-
Ökad aptit
-
Känsla av upprymdhet, förvirring, desorientering, minskad sexuell lust, irritabilitet
-
Nedsatt uppmärksamhet, klumpighet, minnesstörning, minnesförlust, darrning, svårighet att tala, stickande känsla, domningar, trötthet, dvalliknande tillstånd, sömnlöshet, utmattning, känsla av att vara onormal
-
Dimsyn, dubbelseende
-
Svindel, balanssvårigheter, fall
-
Muntorrhet, förstoppning, kräkning, väderspänning, diarré, illamående, uppsvälld buk
-
Svårighet att få erektion
-
Svullnad i kroppen inklusive armar och ben
-
Berusningskänsla, gångrubbning
-
Viktökning
-
Muskelkramp, ledsmärta, ryggsmärta, smärta i armar och ben
-
Halsont
Ska inte trötta ut er med alla de ovan som jag kan checka av också just nu, men särskilt punkt tre och fem är intressant. ”Klumpighet och balanssvårigheter”. Jag upptäckte detta för en två-tre veckor sedan men trodde bara att jag var stressad och ofokuserad. Blev irriterad på mig själv och försökte skärpa mig utan resultat. Det är inte likt mig att snubbla över saker, gå in i väggar (?) och tappa en massa glas och porslin dagligen.
Sedan läste jag den här bipacksedeln av en slump (brukar annars undvika det) och förstod att det måste vara den som är skurken då det stämmer överens med när jag började ta medicinen. Frustrerande och genant…
Så idag är jag bitter, Bitter, besviken, arg och ledsen.
Jag ska berätta för er hur man tänker som cancerdrabbad. Sådant man inte gärna vill erkänna eftersom man försöker hålla modet uppe för folk runtomkring. Det kan nämligen vara ganska mörka tankar.
Varför skulle jag bli drabbad?? Varför skulle jag bli drabbad TVÅ gånger?? Varför har jag behövt kämpa mig genom så mycket för att få ett normalt liv? Jag önskar att jag hade sluppit gömma mig av skam på rummet när jag var 15 år för att jag tappade allt hår och svällde upp av kortison. Jag önskar att jag inte hade behövt förlora först 18 månader av mina tonår då mina vänner var ute och hade kul medan jag kräktes på sjukhuset och sedan ytterligare 18 månader då jag satt isolerad i mitt hem och kämpade medan andra gick till jobbet på vardagarna och roade sig på helgerna. Jag önskar att jag inte hade behövt backa hela min karriär och på nytt genomlida den ångest som det innebär att åter tappa allt hår. Jag önskar att min kropp inte vore så söndertrasad av gifter, strålning och ingrepp. Jag saknar mina löpartalanger. Jag saknar mitt lugn i att cancern var borta. Jag saknar mitt långa blonda hår. Jag saknar min vighet och min fungerande danskropp.
Jag önskar, jag skriker ut varför och jag saknar. Det är precis det som snurrar runt i mitt huvud. Jag borde vara glad över att vara vid liv. Jag borde vara tacksam för att det har gått bättre för mig än många andra. Men vissa dagar orkar man bara inte.
Hur hade mitt liv sett ut om jag inte blivit sjuk?
Och varför skulle det inte dyka upp åskmoln mitt under eller strax efter en ordentlig storm? Huset du bodde i, tryggheten, slets upp från marken, kastades runt i luften och rasade ner över dig med ett dån. Allt du jobbat för, kämpat med och tillslut uppnått och åstadkommit ligger nu i spillror framför dina fötter.
Efter återhämtning står man och stirrar på det som en gång var.
Vilka bitar börjar man pussla ihop? Vilka är förstörda – eller till och med borta – för alltid?
En sak är säker. Tryggheten är förlorad. Den fina känslan av att man är odödlig och ”inte händer det väl mig!” är garanterat försvunnen för alltid.
Jag är inte ensam, det är en sak som är säker. En vän med samma cancer och samma behandling som mig skrev detta för ett tag sedan:
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Men jag ska nog ta mig genom den med.
Kriget i min kropp 