Jag befann mig på en mycket trevlig liten hemmafest för inte så länge sedan. En av de första sedan jag vågade börja umgås med en större grupp människor igen faktiskt. Av en kvinna som jag pratade öppet och hjärtligt med fick jag frågan; var hittar man motivation? Just i den stunden pratade vi om löpning och hur jag har lyckats hålla i gång träning även när jag har varit som allra sjukast. Hon är själv väldigt sugen på att börja springa nu efter att ha fått barn men hon lyckas inte motivera sig. Hon har prövat att jogga några gånger men tycker bara att det känns tungt och tråkigt.
Jag sitter här och funderar lite på det i den senare kvällstimman (har upptäckt att jag både är en morgonmänniska och nattuggla på samma gång. Pigg på morgonen efter första kaffet och kreativ på natten. Intressant.)
Igår gjorde jag min antikroppsbehandling som bara blir svårare och mer smärtsam för varje gång. Då huden och bindväven är så hård som den är nu så är det svårt att trycka genom nålen, vätskan går inte in som den ska utan samlar sig i en oregelbunden klump precis under huden som svider och bränner. Igår sprack dessutom huden och vätskan rann ut… Idag ömmar det i höger lår och har bildats små varblåsor. Otrevligt minst sagt. Har fotat det ordentligt för att visa professor Ljungman på måndag, men ska bespara er den bilden.
Mina vita blodkroppar är just nu över intervallet vilket tyder på en infektion. Mitt Hb värde ligger på 106 (jag brukar ha 120) och jag känner av det genom att få svårare att andas och blir snabbt andfådd. Jag är yr, ofta illamående och ja… Det är svårt att hitta incitament och lust till allt just nu.
Hur orkar jag ta mig till jobbet?
Hur orkar jag vara ute och umgås med vänner vissa kvällar?
Hur ska jag motivera mig till att ta mig ut på löparvändor när det är så här jobbigt?
Jag funderar vidare på detta och kikar bakåt i tiden.
Hur lyckades jag springa Tunnelloppet för en och en halv vecka sen?
Vad fick mig att starta på Stockholm Marathon ett år efter en stamcellstransplantation?
Hur tog jag mig runt på Women’s Health Halfmarathon i våras efter att ha legat på intensiven med allvarlig lunginflammation och ett akut tillstånd av sepsis?
Det finns många svar som jag vill berätta om, för att kanske kunna hjälpa dig att hitta din egen drivkraft. Att ha kämpaglöd är det som gör att vi tar oss genom svåra situationer. Det är en del av överlevnadsinstinkten om vi ska dra det långt.
Till att börja med är det ett personlighetsdrag. Jag kan inte påstå att jag fick någon särskilt bra uppsättning gener om man ser till min sjukdomshistorik. Det finns ju en anledning till att jag fick byta ut mitt blodsystem mot systers… Men jag fick verkligen ärva min mor & fars egenskaper när det kom till envishet och hög ambition! Det tackar jag för, dom personlighetsdragen har hjälpt mig genom många svåra och mörka tider.
Har man inte det i sig från början så tror jag att man kan införskaffa det själv, även om det tar lite tid. Är du en soffpotatis så kommer du inte att bli en atlet imorgon. Det handlar om att byta livsstil och tankesätt. Och det måste göras med myrsteg.
Är du optimist eller pessimist? Se till att börja där. För du måste vilja för klara av. Vill du kunna springa 5 km? Eller 1 mil? Eller ett ultra lopp? Vill du flyga till månen? Bli miljonär? Inga mål eller drömmar kan vara för stora – men ju större, desto längre tid kommer det ta att uppnå. Och ju längre tid du får kämpa för det, desto mer tillfredsställande kommer det att bli när det är uppnått!
Och du måste tro att du kan.
Jag pratar löpning för de är det som jag kan. Jag var duktig 2012. Jag var faktiskt grym på att springa om jag tillåts skryta (ja, det är ju min blogg så det är klart att jag får!). Jag hade planerat in lopp under 2013 och jag visste att jag skulle sätta personbästa på varenda distans. Så snabb var jag under vintern. Det första som hände vid återfallet var att cancern berövade mig på min kropp och därmed min förmåga att springa. Jag sattes i tunga cellgifter dagen efter besked. På bara några få veckor hade jag rasat i vikt från 53 kg till 44 kg. Det mesta som försvann var muskler… När jag var i absolut sämsta möjliga skick så kunde jag inte resa mig själv från sängen. Skulle kudden puffas till så var det den som satt vid min sida som fick göra det. När jag skulle duscha så fick jag halvt bäras in – eller köras i rullstol – och sen duschas av min mamma eftersom duschslangen var för tung att hålla i… Ja, du förstår nog hur svag jag var. Med det kom depressionen som ett brev på posten. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna resa mig igen. Jag visste inte ens om jag skulle överleva våren! Men när maj tillslut anlände och jag transplanterades så började hoppet äntligen att ge mig kraft. Envisheten kikade fram igen.
Jag skulle ta mig ut i spåret igen. Så var det bara. För att kunna hitta min morot så var jag tvungen att sätta ett högt mål. Nästan galet. Som man säger; ”sikta mot stjärnorna och landa i trädtopparna”. Målet blev Stockholm Marathon 2014. Jag anmälde mig i samma stund som drömmen slog mig. Jag fick många skeptiska blickar när jag berättade om det… Förståeligt nog! Det var nog bara min läkare som sa ”jag ska heja på dig, go for it”.
Min resa såg ut ungefär så här:
- Börjar träna upp de förtvinade musklerna redan under våren genom att i sängen börja lyfta på benen om vartannat. Upp och ner. Upp och ner. Första myrsteget.
- Klarar av att gå ett varv runt sjukhussängen utan hjälp.
- Kan promenera i korridoren utan stöd av rullstol. Många misslyckanden blev det här när jag säckade ihop och fick stöttas tillbaka av sköterskorna och pumpas med morfin. Men jag var på’t igen dagen efter. Gav inte upp! Mycket med hjälp av mina föräldrar som envist pushade ut mig ur rummet de dagar då jag faktiskt inte ville. Att ha folk runtom sig som hejar på när det känns tungt är bra i alla lägen.
- Går ut och promenerar utanför sjukhuset. Längre och längre sträckor varje dag. Njuter av luften, allt jag ser och av att vara vid liv. Det är intensivt. Får sällskap i bland och det gör att träningen känns ännu trevligare.
- Tar mitt första löpsteg i juli. Rackarns vad det var tungt! Känslan var sjuk. Benen ville bara vika sig. Det blev inte många meter men det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Så stolt! Var glad över varje framsteg och belönade mig själv.
- Springor längre och längre sträckor. Ökar cirka 500 meter varje gång. Ibland får jag hoppa tillbaka för att kroppen inte är med. Men jag försöker att inte låta mig nedslås utan visualiserar mig på startlinjen den 31 maj. Det är också jätteviktig! Se dig själv klara av ditt mål. Upprepa bilden för ditt inre om och om igen.
Ta mig till starten.
Springa över startlinjen.
Ta mig 5 km.
Ta mig 1 mil.
Ta mig runt en halvmara.
Springa i mål.
Och jag bestämde mig för att vilket mål jag än fick ge upp vid så skulle jag vara nöjd och stolt!
- Min familj. Hur knäppa och puckade mina idéer än är så stöttar dom mig i vått och torrt. Dom pushar på när jag behöver och dom ser till att min ambition inte går för långt och gör mig besviken.
- Mina vänner. Jag vet inte hur många lopp jag har sprungit då mina vänner befunnit sig längs med banan och vid mål. Dom har hurrat och hejat på, vid tävlingar som vid sjukhussängen. Det är väldigt givande att du involverar dina vänner i dina mål. Oavsett om det gäller att gå ner i vikt, skriva en roman eller göra en svensk klassiker. Dom kan vara avgörande de dagar då du vill ligga på soffan.
- Sätt upp mål. Var inte rädd för att kliva ur trygghetszonen. Tänk inte ”jag väntar med att anmäla mig till det här loppet till jag vet att jag klarar av det”. Anmäl dig idag! Det värsta som kan hända är att du får ställa in och då tar du nya tag dagen efter. Men man måste ju försöka.
- Gör en plan. Det underlättar i alla lägen att veta hur man ska gå till väga. Har man inte en planering så är det lätt att bara strunta i det och tänka ”jag tar det imorgon”.
- Myrsteg. Antagligen det som jag har svårast för eftersom jag vill så mycket – och fort ska det gå! Men jag tränar på det. För om man tar för stora kliv som man inte mäktar med så kommer det heller inte bli roligt och då är det självklart att man tappar allt vad motivation heter. Var realistisk. Jag ska själv försöka-
- Var snäll mot dig själv. När du uppnått ett delmål – belöna dig. När du fått hoppa tillbaka lite i planeringen för att livet kom emellan – trösta dig själv. Det kommer en dag i morgon också. Då är det bara att fortsätta framåt.
- Glöm aldrig bort varför du gör det du gör! Påminn dig själv hela tiden om vad du har att vinna.
När jag sticker ut och springer så blir jag piggare.
När jag tar mig till jobbet blir jag gladare av att träffa mina kollegor och får bättre självkänsla när jag får möjlighet att utnyttja min kompetens.
När jag tar mig iväg och träffar vänner så kommer jag hem igen mycket mer tillfreds med livet än vad jag var innan.
Kriget i min kropp 