Om den sociala delen och att återgå till arbetet

Ju mer jag rör mig ute, desto säkrare börjar jag känna mig. Äntligen har jag börjat hitta tillbaka till den självsäkra Hanna som jag är van vid. Hon som glatt bekantar sig med nya människor, rör sig vant i huvudstadens trängsel och nyfiket ställer frågor till okända människor och svarar på vice versa. Det känns skönt och som en bra förutsättning för min pågående återgång till jobbet. För ja, jag är på väg. Det går väldigt sakta, men säkert. Precis som det måste få göra.

Jag började ju jobba igen i våras, den 24 mars för att vara exakt (Klicka här för att läsa om min andra dag på jobbet! 25/4 2014). Jag var så lycklig över att vara tillbaka! Lycklig, men nervös. Jag skakade på tunnelbanan. Jag fick hålla tillbaka tårarna när jag klev av på T-centralen och jag ville bara gömma mig när jag klev in på mitt arbete. Inte för att mina kollegor är läskiga, tvärtom är dom de bästa man kan ha! Men där och då hade jag varit isolerad  länge och bara träffat en liten grupp med människor. Så bara åsynen av andra, och dessutom så många på en gång, var rent ut sagt skitläskigt… Jag visste knappt var jag skulle vänd blicken.
På kvällen den 4 april fick det ett abrupt slut. Jag blev inlagd på sjukhuset igen, på IVA, med en riktigt allvarlig blodförgiftning och lunginflammation. (Klicka här för att läsa mitt förtvivlade inlägg den 5/4)
Där och då blev jag heltidssjukskriven igen… Så vad jag kan anta är att man, om allt går väl, borde lyckas vara tillbaka på jobbet drygt 10-12 månader efter en stamcellstransplantation. Men allt är ju naturligtvis individuellt och min väg är sällan rak… Oavsett vad det handlar om.

Men den 25 augusti, nästan 5 månader senare, så klev jag åter in genom dörrarna! Tänk att det var lika nervöst då. Igen. Men det passerade ganska fort. Jag slutade åka Färdtjänst så fort mina värden var okej och det tillståndet löpte ut sista augusti. Därmed fick jag träna oftare på att vara ute bland folk vilket var väldigt nyttigt.

Efter ytterligare drygt 2 månader så bestämde jag mig för att det var dags att kliva upp ett trappsteg och börja jobba 50%.
För det första så kände jag att det var fullt rimligt. Min chef och min grupp är världens mest förstående och omtänksamma arbetskollegor. Jag hade inte kunnat önska mig några andra. Dom förstår om jag måste anpassa mitt schema efter läkarbesök. Dom förstår om jag behöver ta många pauser. Dom förstår att jag måste jobba i egen takt och har anpassat mina arbetsuppgifter därefter. De dagar då jag mår okej fysiskt med inte kan ta mig utanför dörren av andra anledningar så är det helt okej för dom att jobba hemifrån och dom ser till att jag inte på något vis känner dåligt samvete för att jag inte hänger med riktigt. Det är deras förtjänst att jag kommer leende till jobbet och faktiskt hellre åker dit än sitter hemma när jag har möjlighet!
För det andra så är det mindre stressigt att jobba 50% än 25%. Att göra sig i ordning och åka in till jobbet för att bara sitta där 2-3 timmar och sen åka hem igen känns hattigt… Dessutom kändes det som att jag inte hann med någonting. Nu kan jag i lugn och ro stå och prata med kollegor vid kaffeautomaten, följa med ner i lunchrestaurangen och ändå känna att jag hinner göra en hel del på mina projekt! Det är bättre för psyket kort sagt.
Min läkare var tveksam till att skriva ett intyg på 50% utifall jag skulle behöva kliva tillbaka igen. Han skrev därför ett på 25% och berättade att man alltid kan jobba mer än det som står på intyget men aldrig mindre. Så det spelar ju ingen roll för mig. Jag förstår att man inte ska stressa tillbaka till en heltidstjänst även om jag längtar.

Det som har känts lite olustigt emellanåt är att Malin saknas… Om jag ska vara ärlig och öppna upp mig så har tanken ofta slagit mig att jag inte borde vara där när inte hon är det. Jag vet hur mycket hon längtade tillbaka. Jag stöter dagligen på dokument som hon har signat och det hugger alltid till i hjärtat. Samtidigt så håller vi de positiva minnena av henne vid liv. Vi pratar ofta om henne och hon finns på något sätt kvar med oss. Det känns bra.

Det har tagit alltså tagit en enorm tid för mig att ta mig hit. En väninna i samma situation började jobba mycket tidigare än mig och jag tror att hon är uppe på 75% nu, dessutom är hon helt medicinfri medan jag går på 20 olika mediciner om dagen. Det jag vill säga med detta är: om du som läser har transplanterats, eller känner någon närstående som har det, så behöver det inte alls ta så här lång tid för er. Det beror helt på hur många komplikationer ni stöter på.

När det kommer till det sociala så är jag nästan framme. Jag har varit ute på krogen och på fester enstaka gånger nu och jag känner inte alls samma ”torgskräck” som jag gjorde för 2-3 månader sedan. Jag är inte riktigt tillbaka till mitt sociala jag innan återfallet, men på god väg. Jag har till och med kommit så långt att jag tycker det är spännande att vistas bland folk. Det enda som är kvar är att jag krymper lite och känner mig extremt osäker. Men det kommer jobbas bort också. Aldrig hade jag kunnat ana att isoleringen skulle påverka mig så här mycket och så länge!

Ibland är det tur att man inte vet vad som väntar. Det är de som gör att man orkar och vågar fortsätta framåt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s