Hur mår du?

Tack och lov är detta inget som jag själv har problem med längre. Jag lärde mig mycket under min tidigare cancerbehandling under tonåren då jag stängde in allt. Tankar, känslor och oro virvlade runt inom mig som smutsen i en dammsugarpåse. Men precis som med dammsugaren så måste känslo- säcken tömmas tillslut, den med. Annars slutar den att effektivt ta bort smutsen från golvet. Det var precis det som hände mig. Utan att gå in närmare på detaljer, mest för att det skulle kräva en blogg för sig, så sa psyket ”stopp! nu får det inte plats mer av något, varken sorg eller glädje”. Pang. Rakt in i mörkret.

Det tar några veckor med antibiotika för att återhämta sig från en bakterieinfektion. Det tar några dagar att resa sig från en kraftig influensa. Men när du har smittats av mörka tankar och låtit dom få fäste genom att stänga in dom, räkna med år av förlorad glädje, många långa timmar i samtal och ett evigt pillerknaprande. Tro mig, det är inte värt det.

Så prata! Det spelar ingen roll om det är med omvärlden via ett forum, med vännerna på krogen, med mamma i ditt barndomsrum, eller (beroende på vad som funkar för dig) med kaktusen i fönstret. Vissa vill ha svar, andra vill bara ha någon som lyssnar. Om du frågar mig så finns det inga bättre lyssnare än mina akvariefiskar. Dom svarar aldrig emot, avbryter inte och aldrig NÅGONSIN har dom lämnat rummet även om jag tråkat ihjäl dom med gnäll. Dessutom vet jag att det jag säger stannar mellan oss.

Om du inte är personen som pratar så finns det en annan lösning; SKRIV. Vill du ha någon form av bemötande? Bloggar, chatrum, forum eller en mailkompis. Vill du skriva för dig själv? Dagbok, eller varför inte anteckningar som du sedan slänger eller bränner. Det finns så många sätt att tömma din dammsugarpåse på.

Rita.
Skapa i lera.
Fotografera.
Skrik på en hög alptopp.
Vad du än väljer – töm den med jämna mellanrum.

Vad du vinner? Du finner lugn, sinnesfrid och glädje. Kanske får du kontakt med någon i samma situation, kanske knyter du någon närmare genom att öppna dig och kanske (förhoppningsvis) kan du hjälpa någon i som också mår dåligt.

Jag har valt en kompott av alla tillvägagångssätt. Jag håller inte längre något inne längre, för jag upprepar: det är inte värt konsekvenserna. Du är varken ”cool” eller ”stark” som håller problemen för dig själv, tvärtom är det en styrka att erkänna sig svag. Jag skrattar, skriker, svär, gråter, himlar med ögonen, ler, säger vad jag tänker. Tro mig, när vi ses så kan du läsa i ansiktet hur jag mår, utan att jag har öppnat munnen. Jag har fått höra att jag är som en öppen bok. Det finns såklart nackdelar med det också, men än har jag inte hittat den gyllene medellinjen. Jag jobbar på det.

Ware’s egna ord om ångesten: