Det här är tydligen ångest nummer 4 när man ligger på dödsbädden enligt Bronnie Ware.
Jag kan förstå det.
Det var inte förrän jag insjuknade i cancer, och sedan även vid återinsjuknandet, som jag på riktigt började tänka på människor i mitt liv som jag långsamt tappat kontakt med och som jag saknade. Dom hade prioriterats bort av sådant som jag trodde var viktigare då. Träning, utbildning, en karriär och förhållandet till exempel.
Eller så gjorde jag för stor grej av att ses. Som om det krävdes en middagsbjudning, en fest eller en specifik aktivitet för att umgås med någon. Man kan bara ses också, hänga, prata lite strunt på gräsmattan en solig dag. Eller ett telefonsamtal. Det behöver inte bli långt om du har ont om tid, men bara ett litet ”hej, hur mår du? jag ville bara kolla läget” gör underverk för relationen. Samtalet behöver faktiskt inte avslutas med ”vi måste ses snart” för det sätter bara press. Man ses när man ses. Det viktigaste är att hålla kontakten och se till att bevara vännerna i ditt liv som du mår bra och blir lycklig av.
Från andra hållet märkte jag samma effekt. När jag gick ut med att jag återinsjuknat i cancer så var det många ”tappade kontakter” som hörde av sig, trots att vi inte bytt ord på många år. Några av dom uttryckte själva att det först är när man inser att man är på väg att förlora en person som man kommer på allt man borde ha sagt. Flera av dom har jag fortsatt ha kontakt med och jag tänker inte släppa taget igen. På det sättet kan man säga att cancern fick mig och många andra att vakna upp och inse vikten av vänskap.
Så här skriver fröken Ware angående detta:
Kriget i min kropp 