"Det normala"

Idag var jag och mamma på föreläsningen ”Det normala” som hölls av hematologläkaren, professorn och stamcellsforskaren Katarina Le Blanc på Huddinge sjukhus. Den här föreläsningen hålls med 6 månaders mellanrum för alla ny- transplanterade och anhöriga för att informera om vad som kan förväntas tiden efteråt. Idag var vi en grupp om ca 10 personer och både oväntat och glatt överraskande så var min kära väninna Nyckelpigan där också! Mycket kul att träffa henne igen.

Det var en toppenbra föreläsning som jag varmt rekommenderar alla drabbade! Katarina tog informativt upp vad som händer i kroppen vid cancer, under en transplantation och efteråt. Med bilder och bra förklaringar så fick man en hel del viktig och intressant fakta på ett lättförståeligt sätt. Här en liten sammanfattning av den, det jag minns och som jag inte redan visste innan och har skrivit om:

• Den första antecknade transplantationen ägde rum ca 500 f.Kr. Man använde sig av benmärg från ett djur (jag tror att det var oxe) som man fyllde upp en tunna med. Den första patienten var läkarens son som skadats svårt. Enligt skriften hängde tarmarna utanför kroppen… Mannen i fråga lades i tunnan med benmärg och fick ligga där i tre dagar. Resultat: Död. Den första transplantationen var alltså inte särskilt lyckad av förståeliga skäl, men man hade ändå kommit något stort på spåret…
• 1940 dokumenterades ursprunget till modern transplantation.
• På 50-talet genomfördes den första moderna transplantationen på en människa.
• Vid en benmärgstransplantation tar man ut så mycket som ½-1 liter benmärg. I den benmärgen cirkulerar stamcellerna.
• Vid en perifer stamcellstransplantation (det var en sådan som jag fick) så ”tvingar” man med hjälp av mediciner ut stamcellerna i blodomloppet på donatorn och kan på så vis centrifugera ut  enbart stamcellerna så att donatorn inte behöver lida någon blodförlust. Fördelen med detta är att det ger ett snabbare anslag i mottagarens kropp än vid en benmärgstransplantation och man kan få ut fler stamceller.
• En tredje form är att använda navelsträngsceller. Det ger däremot ett långsammare anslag av vita och röda blodkroppar eftersom dom cellerna är helt och hållet nyfödda. Däremot minskar risken för GVHd, alltså attack mot mottagarens organ, avsevärt eftersom det är ”okunniga” celler som inte bryr sig om vilken kropp dom befinner sig i än. Denna typ av donation fungerar bäst på små barn eftersom mängden stamceller inte behöver vara lika stor och genom navelsträngen är den begränsad.
• Det första steget inför en transplantation kallas för ”Konditionering”. Den utförs med hjälp av cellgifter, strålning eller en kombination (som jag fick) samt immunhämmande mediciner. Det innebär att man trycker ner kroppen till existensminimum genom att döda så många befintliga celler som möjligt. Anledningarna är tre stycken:
  1. Eliminera så stor del av sjukdomen som möjligt
  2. Göra plats i benmärgen för donatorcellerna
  3. Trycka ner immunsystemet för att förhindra en avstötning
• De vita blodkropparna Neutrofila Granulocyter mognar bara i 1-2 dagar. Det är s.k. ointelligenta celler men är den viktigaste delen i immunförsvaret.
• De vita blodkropparna Lymfocyter är intelligenta men behöver gå i skola under 1-2 år innan dom är mogna. De finns i lymfkörtlar, mjälten och blodet. Man delar upp dessa i T-celler och B-celler (i de senare sitter min cancer).
• B-cellerna skyddar mot bakterier. Dom lär sig snabbt sjukdomarna så att när man drabbas en andra gång agerar dom direkt.
• T-cellerna skyddar mot virus och svamp. Dom dirigerar hela immunförsvaret och är otroligt intelligenta. Dom lär sig känna igen ”själv” & ”icke själv”, alltså vilka celler som beter sig onormalt och sjukt. Dessa celler elimineras omedelbart. Vid cancer har de sjuka cellerna av ännu oförklarlig anledning antingen blivit accepterade eller varit för starka för T-cellerna att slå ut.
• När det gäller GVHd så är den allvarligast inom 3 månader efter en transplantation. Då angrips hud, lever och tarmar. 400 dagar efter transplantation och senare kan det dyka upp lättare GVHd som angriper slemhinnor, lever, hud, mage- & tarmkanal, lungor samt muskler och bindväv. Det blir mindre och mindre risk ju längre tid efter att man har satt ut immunhämmande.