Så irriterande. Visst kan man glädjas åt det faktum att yrselattackerna försvann lika plötsligt som dom dök upp och inte visat sig sedan dess. Men det som stör mig är att jag inte fick reda på orsaken. Dessutom är det inte den första episoden jag har haft.
Sedan jag transplanterades kan jag minnas två svårare som höll i sig flera dagar och krävde att jag fick stöd för att stå upp. Vid två av tillfällena, en under varje episod, försvann marken och jag föll. Den första slängen kom två år efter transplantationen. Jag kördes till sjukhus efter att ha ramlat men inget hann upptäckas innan yrseln hade försvunnit. Då brydde jag mig bara om att den var borta.
Nästa episod dök upp förra året, dvs sommaren 2017. Det var mitt i juli och jag kämpade med att ta dykarcertifikat. Det var inte så behjälpligt att världen snurrade och jag vinglade mig till de sista utedyken. Vid ett av dessa, i trapphuset när vi kom hem, så ramlade jag då trappsteget plötsligt gled undan mina fötter. Däremot så var det inte yrseln som satte stopp för att jag skulle få mitt certifikat utan GVHd i lederna. Det var inga optimala förutsättningar kan man säga…
Revanschen fick jag i år! Trots fortsatta ledproblem (om än lindrigare än året innan), en svårare torrhet i ögonen, några plötsliga panikångestattacker samt kylande stormvindar (kom dessutom en störtskur vid sista uppdyket), så hade jag till slut certet i handen! Bam, där satt den.
Vid det här tillfället hade jag börjat med en ny medicin mot ångest, Lyrica, och dessutom dubblat dosen. Jag uteslöt inte att den kanske började krocka med mina andra 15 mediciner så jag slutade med den. Yrseln försvann. Men jag börjar undra om det var en slump? För nu använder jag inte den här medicinen alls längre. Däremot gjorde jag en liten miss när jag doserade mina dosetter senast… Jag råkade dubbla (!) medicinen som är stämningsstabiliserande, Lamictal, och jag vet inte under hur många dagar det gick innan jag upptäckte det. Kan såklart vara en anledning också, men det som talar emot är att jag inte hade hunnit göra det innan yrseln dök upp samt att det inte verkade vara problemet de andra gångerna?
Suck. Jag släpper det här för den här gången. Ingen mening att spekulera mer när jag ändå inte kan få svar. Jag har annat att lägga energi på. Vi får väl se när det händer igen. Då ska jag ta tag i det snabbare.
Vad mer… Jo! Jag var hos fysioterapeuten igår. Hon har följt mig under två år och hjälpt mig med mina ledproblem. När jag kom dit var jag svag och stel. Huden var hård och jag kunde inte vinkla eller sträcka på höfter, armar, handleder och fingrar.
Dessutom kontrollerades handstyrka med en så kallad Jamar. För att förstå så bör en kvinna i min ålder ha en handstyrka på 35, med en differens upp eller ner på 8. När jag träffade henne första gången låg båda händerna på 10. Inget toppresultat. Dessutom kramar man åt Jamar tre gånger och tar medelvärde och för varje gång så sjönk värdet.
Men nu när jag var där så har mitt kämpande ÄNTLIGEN visat märkbart resultat! Förutom att hud och bindväv är mycket mjukare så är vänster hand och arm helt återställda vad gäller att kunna sträcka ut. Woho! Höger sida kämpar fotfarande och värker när jag försöker men jag kommer verkligen mycket länge ut än någonsin sen GVHd:n slog till. Hand lederna strejkar fortfarande, men det kan jag nog hantera.
Det coolaste för mig är handstyrkan. Med mer dagligt arbete, stretch, body pump och övningar för händer och armar så har jag nu nått en nivå på 24 i vänster och 25 på höger! Yeay! Inte normalvärde men heller inte långt ifrån. Nästa gång jag ska träffa den här rara gotländskan blir i mars och jag siktar på att vara lika stark i händerna som jag bör till dess. Nu har jag i alla fall mycket mer motivation!
Sista grejen. Ögonen. Besvikelse, irritation, hopplöshet. Så känner jag. De bränner dagligen, blodkärlen brister om jag inte blinkar ofta (till exempel när jag läser eller fokuserar) och jag tvingas droppa med tårsubstitut hela tiden. Jag skulle öka djävulsdropparna till kväll och morgon istället för bara kväll. Men det går verkligen inte!.. Jag har försökt men när jag gör det så har jag så svår sveda i flera timmar att det påverkar vardagen. Jag kan inte jobba, gå ut utan solglasögon även i skymning eller läsa. Vet inte hur jag ska orka detta en längre tid och har redan börjat slarva.
Mestadels god nyheter idag i alla fall tycker jag. Nu är det dags att förbereda mig på att jobba under eftermiddagen. Ska bli skönt att komma ut och träffa normala människor. Kanske tar jag mig i väg på ett styrkepass efteråt. Det får framtids-Hanna ta ställning till.
Ha en fin dag!
Kriget i min kropp 