En väldigt fin drabbad vän frågade mig om definitionen av PTS eftersom hon själv upplevt ett symptom som hon misstänkte var det här. Det här var mitt svar till henne, en blandning av fakta och min egen känsla och version av vad det är.
Den korta definitionen som jag hört är ”ångeststörning efter trauma” Den långa definitionen (och beskrivningen) är sånt jag både fått förklarat från läkare och psykoterapeuter, läst om och upplevt/upplever själv;
Det är skillnad på depression och posttraumatisk stress, även om det hänger ihop.
PTS är när man fastnar i en loop, en minnesbild från en traumatisk händelse som vägrar släppa taget. Säg att du är med i en bilkrasch. Sekunderna som du upplever innan kraschen återkommer till dig i form av minnen, mardrömmar och en rädsla för att det ska hända igen. Du återupplever allt och kroppen svarar på samma sätt som då. Du kan t.ex.känna lukten och rynka på näsan av en doft du kände precis innan. Det kanske var en doft du tyckte om innan men som nu skapar rädsla för du vet att något otäckt kommer hända snart. Du kan plötsligt när du går på gatan få samma känsla av skräck i magen som precis när du såg den andra bilen närma sig i hög hastighet och du insåg att smällen var oundviklig. Du ser den bilden om och om igen. I duschen, i bilen, vid matbordet.
Okontrollerat.
PTS kan pågå allt från några veckor till många år. Hur man behandlar är olika. Psykoterapi och KBT är väl vanligast tror jag… men inte säker. Det kan finnas i periferin som något mycket jobbigt men hanterbart, men det som gör att man verkligen kan konstatera PTS är när det påverkar vardagen och tränger in i ditt sätt att leva. Som med bilkraschen. Du kanske inte vågar sätta dig bakom ratten igen. Du kanske inte vågar gå över gatan till jobbet. Du kanske inte ens klarar av att se en bil utan att må dåligt. Så intensivt kan det bli.
Som cancerpatienter/-anhöriga har vi flera trauman på hög. Vi har upplevt cancerbeskedet, behandlingar och komplikationer. Därför är det nästan oundvikligt att vi drabbas av PTS och man bör ta stöd och samtalskontakt redan innan (viktigt även för anhörig!). Det kan till och med vara så att det dröjer flera år innan den ens dyker upp, när man tror att man lagt mardrömmen bakom sig och accepterat det så väller allt tillbaka.
Känner du igen dig i något av det här? ❤
Även en fråga till dig där ute som läser detta.
Kriget i min kropp 