Plötslig feber. Vad hände?

Vaknade i morse vid 5- tiden. Konstaterade att det var ytterligare 1,5 timme till klockan skulle ringa så jag somnade lugnt om. Då mådde jag bra. När alarmet sedan drog igång klev jag upp och kände att jag frös så jag stängde sovrumsfönstret som stod lite på glänt, jag stängde balkongdörren och drog på mig mjukisbyxor, strumpor och två tjockare tröjor över mitt linne. Herregud vad jag frös! Jag gick in i badrummet för att göra mig i ordning. Men jag förmådde mig inte ens att tvätta ansiktet utan bara satte mig ner. Jag sa till min pojkvän att jag kände mig konstig och att jag hade frossa men att jag inte visste om det skulle bli värre eller försvinna helt så jag var fortfarande inställd på att gå till jobbet. Jag tog tempen som visade 37,3. Inte så farligt mycket mer än 36,8 som jag annars alltid har på morgonen. Men jag frös så att jag skakade, det kom ända inifrån. Som att märgen hade frusit till is under natten. Jag bestämde mig för att lägga mig i sängen i 10 minuter för att se om det skulle försvinna. Men febern steg och var plötsligt 38,3 och frossan blev värre. Kroppen gjorde så ont, som jag alltid får vid hög feber, huden blev väldigt känslig, en huvudvärk som kändes som att huvudet satt i ett skruvstäd och någonting brann i mina ögon. Jag kröp ner under täcket efter att ha värmt en vetekudde som jag la på magen men det hjälpte knappt alls. När min pojkvän kom ut från duschen så var jag riktigt varm i pannan men frös ändå och han slängde på sitt duntäcke också och stoppade in hela mig i en kokong. Vi började båda två bli oroliga och när termometern plötsligt hade visat 37,3 till 39,6 på bara 1 timme så bestämde vi att jag skulle ringa ALLO- sköterskorna. Med en historia av blodförgiftning så tar man det säkra före det osäkra. När jag fick tag i sjuksköterskan Klas på Hematologen så rådde han mig att komma in efter att ha ordnat en snabb läkartid.

Bilresan dit var riktigt jobbig. Jag var ljuskänslig och huvudet sprängde. Kroppen gjorde så ont hur jag än satt. Men är det något jag har lärt mig så är det att anstränga sig för att inte måla fan på väggen. Man ska vara medveten om alla risker men ta det kallt. Så med minnet av blodförgiftningen i bakhuvudet intalade jag mig att det här bara var en helt vanlig influensa.

När jag kom in fick jag genast ett rum tack och lov. Klas kom in till mig och satte smidigt en nål i armen, sedan fyllde han ett gäng rör för provtagning. Just då var det standardprover som vi skulle få akutsvar på. Syresättningen var bra, blodtrycket lite lägre än mitt normala låga blodtryck och pulsen var hög (91 i vila, normalt har jag mellan 50-60). Allt detta är normalt när man har hög feber. Sedan var det en väntan på läkaren.

Så var jag plötsligt där igen. Rummet med de gula fula filtarna. En rutinkontroll hade man önskat – men nej nej. ”Nu händer det för lite i Hannas liv igen så vi forcerar fram en hög feber”.
Egentligen skulle jag ha tänkt ”fasiken vad skönt att åka på en HELT vanlig förkylning eller influensa, även om det är extremt olägligt nu när jag bara för en vecka sen fick ett nytt jobbuppdrag”. Men omständigheterna gjorde det svårt att hålla sig inom ramen för att det skulle vara något helt normalt. Och jag är inte riktigt känd för att vara en normal person med ett normalt liv.

Jag slumrade till en stund och sen knackade läkaren på dörren.
Han kollade i halsen men såg inget utstickande.
Han kände på lymfkörtlarna och hittade en på halsen som ömmade och var svullen. Det är i lymfkörtlarna som bakterier samlas och förstörs, därför kan dom svullna när man är sjuk. Dom sitter lite överallt i kroppen men läkarna brukar fokusera på de i halsen, under armarna och i ljumskarna.
Han lyssnade på hjärtat som lät normalt.
Han kände på magen som var mjuk och fin.
Han lyssnade på lungorna som han sa var okej men med en viss osäkerhet i rösten. Det är ju så att om jag har ett virus som sitter i halsen så kan det krypa neråt till lungorna, så det ska jag inte bara slå bort utan ha koll på.
Han kontrollerade ögonen och nackens rörlighet som var normalt.

Efter denna noggranna kontroll gick han i väg för att ordinera fler prover. Min pojkvän åkte i väg på möte och jag fick en liten stund helt själv. Jag var så utmattad och trött så det dröjde inte länge innan jag slumrade.

Klas kom in på nytt med fler provrör och instrument. Jag fick lämna mer blod som var till bakterieodling, sedan tog han fram de där hemska ”topsen” som ska långt ner i halsen och in i näsan. Dom är drygt 1 dm långa av hård plast. På toppen sitter en liten borste, ungefär som en flaskborste. Det här är inga kul prov att lämna och jag blir lika nervös varje gång. Men han skötte det så fint och för första gången fick jag göra det själv i stället, under hans bevakning så det blev rätt, och det kändes mycket bättre att ha egen kontroll! Jag smög ner den långa pinnen bak i svalget och snurrade så jag fick kväljningar. Han gav mig godkänt och pinne nr 2. Denna skulle långt in i näsan och det brukar kännas som att man petar på hjärnan, otroligt obehagligt och inget jag frivilligt skulle göra direkt. Men det var bara att köra på. Jag lyckades föra in den långt och snurra men han ville att jag skulle göra det i andra näsborren också för säkerhets skull. När jag hade snurrat den där förbannade flaskborsten i båda näsborrarna till dom ömmade så var han nöjd. Nu bara det äckliga snorprovet kvar. Ytterligare ett långt rör som skulle upp i näsan. Jag var så tacksam när allt det här var över men tacksam över att dom är så noggranna.

Ännu en väntan då jag slumrade till i omgångar. Jag drömde märkliga drömmar, frös och svettades om vartannat. Pojkvännen kom förbi med mat vilket var uppskattat eftersom frossan hindrade mig från att få i mig så mycket till frukost.

Andra gången läkaren kom in så fick jag svar på akutproverna. Han sa att det var tre saker som kunde sägas om dom.
1. CRP var lågt men opålitligt. Det provet visar mängden bakterier i blodet och stiger ju elakare infektion man har. Tyvärr är det en fördröjning och i och med att jag mådde bra igår och bara hade varit sjuk i några timmar nu så kunde läkaren inte riktigt lita på att det stämde idag.
2. Hb– värdet (röda blodkropparna) har sjunkit igen- 108 nu som i och för sig inte är kritiskt men ändå lägre än jag har haft senaste månaderna. Kan vara en effekt av febern.
3. De vita blodkropparna var höga. Dom stiger alltid när man får en infektion, ju fler bakterier eller elakare virus att slåss mot, desto fler soldater krävs ju. Logiskt. 

Bakterieodlingarna tar 1-3 dagar att få svar på så de väntar vi på nu. Eftersom jag ändå har något skit i kroppen och tar immunhämmande mediciner som minskar kroppens försvar så ville han, efter att ha rådfrågat infektionsavdelningen, att jag omedelbart börjar med antibiotika. Jag fick Spectramox som täcker de flesta infektioner. Han ville för säkerhets skull skriva in mig över natten men där sa jag stopp. Jag kände mig inte så pass sjuk och jag bor tillräckligt nära för att komma tillbaka om det krävs. Att bli inskriven är något mitt psyke inte längre klarar av. Han gick med på det om jag inte sover ensam och om jag håller koll på feber och lovar att åka in direkt, alternativt ringa CAST (transplantationsavdelningen) och rådfråga.

Matt och blek men glad över att få vara hemma

Så efter 5 timmar på sjukhus fick jag äntligen komma hem, matt och trött. I morgon kommer han att ringa mig för en uppföljning och resten av kvällen kommer jag nu att spendera på soffan. 

Med detta inlägg vill jag berätta hur mycket som kan hända efter en transplantation. Efter alla mina tidigare inlägg om bieffekter och komplikationer så har nog de som följer mig förstått att en cancerbehandling med efterföljande transplantation inte innebär att allt är bra igen när cancern är borta, något som kanske inte alla vet om.Med all den immunhämning man får så är det här som hände mig idag inte ovanligt. Ska du transplanteras så ska du vara beredd på snabba infektioner så var vaksam på kroppens små signaler, utan att för den sakens skull bli hypokondriker!

Over and out.