Antagligen det mest värdefulla som cancern stal…

Jag vill åter skriva om något som är oerhört jobbigt och känsligt. Kanske inte i detalj eftersom det känns för tungt, men jag ska åtminstone vidröra ett område som är EXTREMT svårt att prata om… 

Trodde verkligen att jag skulle ha det mycket lättare än vad det är nu, så här långt efter transplantationen. Jag tycker att jag förtjänar det. Men jag är också en väldigt naiv kvinna…

För att återvända till ämnet om att jag känner mig berövad på en hel del av cancern så kan jag berätta hur ont det fortfarande gör att vara så förstörd av strålningen. Bestående förstörd. Det jag just nu syftar på är steriliteten. Jag har 5% chans.
5%…
Varje gång jag tänker på det så gråter jag.

~ Du kan försöka ge mig hopp med att ”det är ju inte helt kört med 5% ändå”. Nej, men det innebär 95% risk. Vad skulle du säga om jag gav dig 5% chans att få det där jobbet du sökt? Eller 95% chans att du blir hemlös i morgon? Hur hoppfull skulle du känna dig? Skulle du våga tro på turen? Genast är det inte så kul med statistik.
~ Och du kan försöka trösta med ”alla kan ju faktiskt inte få barn”. Men jag kunde det innan. Jag råkar veta det. Dessutom; hur mycket hjälper det mig att andra har det lika illa?

~Och du kan försöka lindra smärtan med att ”du kan ju adoptera, du kommer att älska det barnet som ditt eget”. Jo, jag vet det och tvivlar inte en sekund. Men sedan jag var 15 år så har jag längtat och sett fram emot det mirakel som kvinnor får möjlighet att uppleva, nämligen att det växer ett liv i magen. Jag vill föda en liten människa som har mina gener, som kanske har drag av mig. Själviskt? Kanske.

Men jag är inte ensam. Varje dag postas det inlägg på Facebook i den lilla slutna cirkeln ”Gruppen för stamcellstransplanterade” om just sorgen i att inte kunna få barn efteråt. Det går så långt att mina krigande vänner blir lämnade av sina partners på grund av detta. Eller blir ratade av sina dejter när det här råkar komma på tal. För många är det väldigt viktigt att ha barn med eget DNA. Och det är faktiskt inte bara det som det handlar om, det är orsaken. Jag kommer alltid veta att det är just cancern som har satt stopp! Den lyckades ta det här i från mig. Det var inte naturen. Det var en sjukdom (eller åtminstone följden av den). Just steriliteten råkar vara det som de flesta verkar ta hårdast efter en cancerbehandling, och det spelar ingen roll om man är kvinna eller man. Inläggen är skrivna av 50/50.

När jag ser barn, håller om dom och tar hand om dom så blir saknaden som störst. Hjärtat värker. Ändå söker jag mig till dom små. Det är inte för inte som jag har extrajobbat som barnflicka sedan jag var 15 år. Längtan har alltid funnits där och den är inte precis mindre nu. Men faktiskt – mitt i all sorg så känner jag en värme som lindrar lite när jag får hålla någon annans barn i min famn.
Adoption är verkligen inte borträknat.

Jag lämnar ut väldigt mycket av mig själv nu. Både en oförmåga som kanske kommer få någon att inte vilja satsa på en framtid med mig (men då förtjänar du mig heller inte) och väldigt intima känslor som gör mig svag. Men liksom alla andra skitjobbiga ämnen som jag har tagit upp i bloggen så är det här minst lika viktigt för dig att läsa som närstående och för dig som är på väg in i stormen. Att känna till risker och eventuellt känslomässigt kaos är ett sätt att förbereda sig på emotionellt och för att kunna finnas som stöd om du är den som står bredvid.

Vill du pröva mig ordentligt när det kommer till att prata om cancern – som annars inte är det minsta problem för mig! – så ska du fråga mig något öga mot öga i det här ämnet. Det kommer antagligen alltid vara det jobbigaste att prata om.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Fick den här länken skickad till mig. Ett kort radioprogram som tar upp några av de ämnen som jag har nämnt och väl värt att lyssna på:
P1 – ”Unga canceröverlevare om sex och fertilitet”

Annonser

En tanke på “Antagligen det mest värdefulla som cancern stal…”

  1. Åh jag förstår dig så himla väl! Det är en stor stor sorg att mista möjligheten att få barn, och den blir inte mindre av att delar av omgivningen inte kan förstå hur det kan vara en så stor sak (som du skriver om i dina kommentars-exempel). Den här förlusten måste sörjas och bearbetas på samma sätt som andra förluster innan man kan hitta ett sätt att förhålla sig till det.
    Stor kram till dig från mig!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s