Biopsin som ger mig mardrömmar

Äntligen är det gjort! Jag kan med förvåning och lättnad konstatera att det gick oväntat smidigt med gårdagens benmärgsprov. I efterhand så ser jag det ur två aspekter:

1. Det var inte farligt alls, rätt enkelt egentligen och inget jag behöver oroa mig inför framöver.
2. Det var fruktansvärt och jag kommer ha svårt för att någonsin genomföra ingreppet utan att skaka okontrollerat i panik.

Den första känslan, som ju är positiv, är utifrån det fysiska. Jag tror för det mesta att det ska göra galet mycket ondare än vad det faktiskt gör. Åtminstone ställer jag helst in mig på det eftersom det är ett sätt för mig att förbereda mig på. Jag föredrar såklart att bli positivt överraskad. Dessutom var det faktiskt mycket värre rent smärtmässigt för 13 år sedan, när jag gjorde det här första gången och dom minnena sitter tyvärr hårt fastetsade. Men forskningen och tekniken går framåt och sättet som läkarna gör det på nu är mycket mer förfinat än då. Sedan handlar det väldigt mycket om vilken läkare man råkar på har jag märkt. Om det är någon som råkar vara lite stressad så kanske han/hon drar ut benmärgen för snabbt och vakuum- känslan i höften blir enorm. Drar man å andra sidan ut den alldeles för långsamt så blir det en utdragen obehaglig känsla och man kan aldrig uppnå att det inte känns alls. Den kvinnliga läkaren som hade hand om mig igår var fantastisk. Det märktes att hon hade gjort det här tusentals gånger! Hon var lugn, kontrollerad och lyssnade på mig hela tiden. Varenda rörelse hon gjorde styrde hon utifrån hur jag kände och ville ha det. Sköterskan som stod med var lika underbar. Hon hade hela tiden en lugnande hand på mig rygg och berättade om de olika momenten som läkaren gjorde. Jag fick en dubbel dos med smärtlindrande i höften (”en häst- dos” som läkaren sa) och själva genomborrningen in i kammaren kändes knappt alls. Hon lyckades få upp rätt mängd på första försöker vilket var tacksamt och jag var inte alls lika öm efteråt som jag brukar vara.

Den negativa känslan kommer från den traumatiska sidan av myntet. En frisk person ser det här som vilken sorts provtagning som helst. För mig är den direkt förknippad med cancer. Jag minns fortfarande den allra första gången jag fick göra detta och hur fruktansvärt läskigt och smärtsamt det var som 15- åring. Jag har också tydligt i minnet det benmärgsprov som jag fick lämna den 7 mars 2013 då jag redan innan förstod vad det var dom skulle hitta… Jag har nog aldrig varit så panikslagen i hela mitt liv som då.
Utan att direkt tänka på det här så kommer det undermedvetet när jag ligger på den britsen. Det spelar ingen roll hur mycket jag har intalat mig att jag ska hålla mig lugn före. Jag känner knappt när det väller upp. Allting svartnar bara och hjärnan blir blank. Det enda jag känner är att jag måste fly. Jag börjar svettas och hyperventilera, sedan börjar jag skaka okontrollerat. Jag tappar all behärskning och klarar inte längre av att styra min kropp. Så här i efterhand så minns jag heller inte mycket av just den stunden.
Vi har lärt oss vid det här laget att jag reagerar så här och min kära mamma är med mig och vet hur hon göra och vad hon ska säga för att få mig bli tillräckligt avslappnad för att kunna genomföra ingreppet. Ligger man och spänner sig så som jag alltid gör, eller hyperventilerar, så går det inte att borra sig genom höften…Även sköterskan som brukar vara med är duktig på att lugna.

Jag vet inte när jag kommer att klara av att göra det här utan problem. Det har tagit mig så här lång tid att kunna erkänna och säga att det faktiskt inte gör så värst ont. Men den traumatiska delen sitter så förbannat hårt att det kommer krävas många biopsier innan jag kan ta kontroll. Och jag tänker att det får ta den tid det tar helt enkelt. Det här är knappast det sista benmärgsprovet så jag har några stycken framför mig att träna på.

Lämnade blodprover i går som jag hoppas få svar på imorgon, ett proteinprov som ska visa nivåerna på antikropparna och som jag nog får svar på i nästa vecka och jag har fått en herrans massa information om den nya behandlingen och studien som jag ska ingå i. Men det är en hel del att berätta om och som jag vill få rätt så det skriver jag om vid ett piggare tillfälle (det vill säga inte vid midnatt som nu). Redigt intressant i alla fall, så mycket kan jag säga!