Min längtan

Jag vill skriva lite mer om min stora längtan. Det är den som ger mig drivet och orken att fortsätta kämpa. Det är den som är dörren på glänt, längst bort i min långa mörka tunnel. Jag ser ljusstrimman och jag tror att jag kan nå dit, snart.

Min största önskan just nu är inte stor. Självklart skulle det vara trevligt att bo i ett varmare land, bli rik, flyga luftballong, vinna Stockholm Marathon, träffa Obama, skriva en bestseller och utforska Nya Zeeland. Men det är inte det jag drömmer om på nätterna för tillfället. Det jag vill ha är något som många av er som läser detta redan har men kanske inte tänker på. En normal vardag.

Vad är det då? Vad menar jag med det? Jo, det jag menar är en vardag som inte innebär:
– resor ut och in till sjukhuset flera gånger i veckan.
– flertalet mediciner att hålla koll på, vissa med biverkningar, och komma i håg att ta dessa flera gånger om dagen.
– oro för att få ett dödligt canceråterfall så fort man har lite feber.
– infektionskänslighet som hindrar en från att röra sig fritt ute.
– enorm svaghet och trötthet som är resultat av flertalet cellgiftsbehandlingar, fyra strålbehandlingar av hela kroppen och en stamcellstransplantation och som begränsar det sociala livet…

Det jag saknar nu, som jag längtar efter, och som jag anser att en normal vardag innebär är:
+ att kunna röra sig fritt ute utan att oroa sig för infektioner. T.ex. kunna gå på restaurang, promenera på Drottninggatan en lördagseftermiddag, strosa i ett köpcentrum en helg, gå ut och dansa på någon klubb eller bara sitta i någon bar.
+ att orka träna utan att vara helt knäckt efter minsta fysiska utmaning.
+ att få gå till jobbet och bli utmanad, få möjlighet att utvecklas och känna att man gör något med dagen.
+ att få den dagliga sociala dosen av arbetskollegor. Kliva in på morgonen och säga hej. Småprata lite över datorerna. Fika på eftermiddagen.
+ att kunna få känna sig frisk någon gång.

Men jag är inte naiv. Jag vet också att en normal vardag inte är en dans på rosor. Livet består av toppar och dalar. Vardagarna går upp och ner, liksom humör och livslust. Man är inte konstant glad, alltid frisk och utan oro för sjukdom, död och olycka. Men det är av det mer normala slaget! Jag har inget emot livets dalar, för då vet man att man har en topp att se fram mot. Och jag gillar utmaningar. Men det som jag har slagits mot senaste året är inte vad jag kallar för en normal dal…

Jag vill försova mig för att sedan stå och vänta i regnet på en buss som är försenad. Jag kommer att vara irriterad, svära och troligtvis tycka att allt är skit. Jag kommer också att ha riktigt dåliga dagar och bara för att jag har överlevt cancer två gånger så kommer jag inte att gå runt och vara nöjd varje dag.
Min mor skrev en mening i sitt inlägg där hon kände sig tvungen att tillägga ”nu kan det missuppfattas”. Jag får nog tillägga samma sak. Försök att förstå vad jag menar här. Jag kommer inte vara konstant belåten från och med nu och jag kommer inte att gå runt och vara tacksam för något som är självklart och givet för andra. Nämligen livet. Jag är glad att jag lever, absolut. Men det är väl du också? Och det är inget som man spenderar varje vaken stund att tänka på och glädjas åt. Det bara är så.
Men, kanske kommer jag att le lite extra inombords ändå när jag står där i regnet med dyngblöta strumpor, håret som kletar längs med ansiktet, mascara som rinner och svettig av stress, för jag kommer att vara mer medveten om hur skört livet. Jag kommer aldrig mer att ta själva vardagen för given.

Jag fick mitt sista och slutgiltiga utlåtande från benmärgsprovet idag. Enligt professor Per Ljungman så ser allt fint ut! ”Allt sitter på sin plats” som syster Kerstin framförde. Jag är (om än tillfälligt) CANCERFRI! Det ordet är så underbart och vackert. Jag känner mig ren. Trots att febern fortfarande härjar och gör mig trött och matt så vet jag att jag inte behöver slåss mot min absolut värsta fiende just nu. All fokus är fortfarande på återhämtning och att nå min längtan.

Jag har länge funderat på att färga håret svart.
Efter bra besked i veckan så tog jag mod till
mig och gjorde det

Jag saknar mina arbetskollegor, och jag tror inte att det dröjer särskilt länge nu innan vi ses igen nu 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s