Snabbt återbesök med lite bra info

Det var länge sen som jag träffade min duktige läkare professor Ljungman nu. Det kan kännas lite konstigt att det har glesats ut, lite oroligt. Jag har funderat över den dagen då återbesöken är slut, även om det inte ligger inom en snar framtid, och det är med både glädje och oro. Det kommer ju innebära att läget är så pass stabilt men jag kommer också känna mig som en fågelunge som sparkas ut ur boet. Klarar mina vingar det?

Aja, jag ska försöka att inte tänka så långt fram än. Fokus på här och nu.

Återbesöket gick i alla fall fort. Inte för att han på något vis var stressad. Tvärtom väldigt lugn och lyhörd. Han frågade hur jag känner mig och det ärliga svaret är ”mycket bättre men inte bra”. Jag har hållit mig frisk länge nu. Inget akutbesök och ingen inläggning. Jag har fått en ny antidepressiv medicin som har lyft mig. Ögonoperationen är gjord så jag ser klarare utan alla fläckar och är inte lika ljuskänslig. Men ur GVHd- perspektiv så är det sämre än för en månad sen. Däremot bättre än i vintras så det gläds vi åt! Men jag var ju lite nedstämd för att mitt egna initiativ att sänka prednisolon (kortison) från 7,5 mg till 5 mg inte blev så lyckat… Det var ju värt ett försök förstås, jag tycker verkligen inte om den medicinen! Jag hoppades på att fotoferesbehandlingen skulle ha gett en liten effekt men det verkar inte som att det hänt än för kort efter blev händerna värre igen – båda två nu – och ögonen har svidit mer. Kan inte cykla, kan inte jogga eller ens promenera en längre bit när det blåser, kunde inte bada eller vara på stranden i Fuerteventura… listan kan bli lång. Men han sa att det fortfarande är för tidigt att utvärdera behandlingen och att vi dessutom glesat ut dom under sommaren. Han tyckte inte det var helt fel gjort men uppenbarligen var inte tiden rätt. Så nu måste jag slänga i ytterligare 2,5 mg i min dosett.

Suck.

Förutom det var det faktiskt inte så mycket spännande. Han kollade min mun efter svamp bara för jag har haft en sån konstig smak i munnen, men hittade inget spår av det. Kan vara lite torrhet i slemhinnorna eller någon medicin. Jag bad honom också använda det nya systemet som jag har hört talas om för att kolla hur min häxblandning av mediciner påverkar varandra. Tack och lov och väldigt oväntat var det knappt något alls. Som de flesta vet så är Paracetamol (i t.ex. Alvedon) en riktig skurk både mot levern och andra mediciner och så även på mina. Men då dom påverkar kroppen så negativt har jag valt att inte ta det så ofta. Använder Ipren när jag har huvudvärk. Sen var det de som jag redan hade fått höra; östrogenet jag får i form av Indivina reducerar effekten på en annan medicin. Eller kan göra var Ljungman noga med att säga. Annars fanns det ingen kontring medicinerna emellan som vi behöver bry oss om. Han förklarade att när två mediciner krockar så brukar det så gott som alltid innebära att effekten sänks, inte att koncentrationen höjs.

Lite snabbt om mitt läkande öga också. I natt vaknade jag av att det ”rev” i ögat. Jag tvättade det, smorde med Occulentum och somnade om. Vaknade igen med samma känsla och tanken att linsen hade lossnat for genom mitt huvud. Men när jag vaknade i morse kändes det mycket bättre om än torrt. Under dagen har det varit bättre än på mycket länge… *peppar, peppar, ta i trä*. Professor Ljungman sa att han ska ringa min läkare på St Eriks ögonsjukhus (vem det nu är i nuläget?) och prata om en annan slags ögondroppe som han har hört talat om. Tanken är att den i så fall ska ersätta både Ciklosporin och Protopic. Allt som kan förbättra torrheten tas tacksamt emot!

Nu ska jag njuta av kvällen framför ett avsnitt Game of thrones och glädjas åt att jag kan se textraden igen! Imorgon blir det ett återbesök hos arbetsterapeuten Marie. Det var länge sen vi sågs och det ska bli intressant vad hon har att säga om min händer nu jämfört med då. Trevlig kväll

Ibland känns det som att jag lever så här hela tiden. Sittandes på kanten till ett stup med klippor och mullrande vågor nedanför som bara väntar på att slå mig sönder och samman. Men vet du vad? Jag sitter stadigt. Och nu har jag fått nytt grepp. Ta mig om ni kan.
Living on the edge
Annonser

Äntligen är det över, men kika på det knasiga fotot

Nu är operationen jag väntat så länge på över. Jag sov tungt i 2 timmar. Det står nämligen i mina journaler att jag vid två tillfällen varit med om obehagliga narkoser då jag vid första tillfället sövdes med pilgift. Kroppen somnade in innan hjärnan gjorde det vilket resulterade i en ”nära döden”- känsla som hängde med mig länge efter det. Jag var inte gammal då. Jag skrev om det vid ett annat tillfälle, längst ner i det här inlägget;. Operation igen, med allt vad det innebär

Den andra obehagliga gången så råkade jag vakna till mitt under operationen. Det gick på bara några sekunder innan jag hörde narkossköterskan säga ”oj, hon vaknar” och sen for masken över munnen igen. Märkligt nog blev inte det alls till ett lika stort trauma, mer trauma, snarare något jag har skrockat åt. ”Typisk Hanna- händelse”.

Av dessa anledningar söver dom alltid mig extra djupt. Så jag har varit väldigt seg idag och har fortfarande en molande huvudvärk som följt mig ända sedan jag vaknade upp groggy och undrade var jag var. Sen somnade jag om. En sköterska kom in och väckte mig igen. Hon sa att jag borde äta något, sedan ställde hon fram ett glas äppeljuice och en macka med ost.
Jag somnade igen.
Efter ytterligare någon kvart (jag kisade på klockan) så väckte hon mig igen. ”Försök gärna äta något nu”. Jag tog en klunk av äppeljuicen som var välkomnande efter att inte ha druckit något på 6 timmar. Jag testade en tugga av mackan. Okej men lite torr. Jag tog en stor tugga till.

Jag måste ha somnat på nytt utan att märka det för nästa gång jag blev väckt så låg den halvtuggade smörgåsen kvar i munnen… Hoppsan. Mackan var uppenbarligen lite knepig att få ner så hon hämtade en talrik med fil, Kellog s och russin. Inte gott men lättare att få ner så mellan varje slummer tog jag en tugga till jag var mycket piggare och hade fått i mig två tredjedelar av skålen och fick tillåtelse att åka hem. Klockan var 15:30 då.

Hur har det gått då?
Tjaa, operationen i sig gick som den skulle men linsen har inte lagt sig på plats än så det är svårt att säga exakt vad resultatet blir. Den skaver lite, svider en aning och synen är suddig och flimrar. MEN jag kan konstatera att fläckarna och prickarna av gråstarren är borta. Woho, äntligen! Den smutsiga fönsterrutan som jag gått med i flera månader är äntligen ren! Däremot kan dom som sagt ännu inte avgöra andra komplikationer än så som närsynthet osv. Linsen måste göra sig hemmastadd och ställa in skärpan.

Mitt lilla öga är i immunkänsligt nu och ska behandlas med lokal medicin som ska förebygga inflammation (vill minnas att hon sa kortison). Dropparna heter Isopto-Maxidex och jag ska använda dom enligt avtrappnings- schema under 3 veckor och sen återbesök för att se hur det gått om inget uppstått innan dess. ”Håll koll efter avvikande saker, svullnad, tryck, att det rinner extra mycket, att det blir dimmigt, att det onda inte går över…”. Det var en hel lista att hålla koll på.

Nu ska jag vila ögat och gå och lägga mig. Rätt påfrestande dag kan man säga, imorgon bitti ska jag till CASH för behandling med fotoferes. The show must go on.

God natt!

2017_07_26 Så här ser man ut efter att ha fått pupill- vidgande ögondroppar!

Så här ser man ut efter att ha fått pupill- vidgande ögondroppar! Jag hoppas reptil- ögat försvinner snart för det är inte skönt när ögat släpper in så mycket ofrivilligt ljus!

P.s. STORT tack till alla underbara sköterskor och läkare som tog hand om mmig idag på St Eriks ögonsjukhus! Ni var så fina och jag kände mig trygg i era händer,