Den nya maskinen får tummen upp! Behandlingen tog bokstavligen bara 92 minuter, men sen får man såklart lägga till tiden det tar att sätta metallnålen, ta prover och låta läkaren lyssna på lunga & hjärta för att kunna ge tummen upp. Och nu hade jag ju turen att ha kanylen kvar från i går så det behövdes inte sättas någon ny kanyl i högerarmen. Men säg att med det inkluderat så tar det 2 timmar. Under de 120 minuterna så hinns det med att göra alla förberedelser, dra ut en hel del blod, tillsätta medicin, sola cellerna med UV- lampor och föra tillbaka det igen. Det är så himla häftigt vad forskningen har gått framåt på kort tid. Jag har fått den här behandlingen närmare 100 ggr och är lika fascinerad fortfarande.
Nya Karolinska har fått mycket kritik och jag kan förstå den. Stora ytor, påkostat och modernt. Ändå kändes det öde i jämförelse med Huddinge. Var är alla patienter? Jag blev hitskickad för att det var personalbrist på Aferesen i Huddinge. Här var jag ensam i ett rum där det fanns plats för tre och de övriga rummen såg öde ut. Jag trodde att det alltid var fullt där och att det var därför som det dröjde innan jag erbjöds att behandlas där. Men det berodde uppenbart på något annat.
Allt var sproilans nytt och modernt. Jag som varit i sjukhussvängen sen jag var 15 år har sett en hel del vad gäller utvecklingen. Idag, på det nya sjukhuset, är det inget som inte moderniserats. Till och med de ställbara sängarna och nya blodtrycksmanschetterna såg moderniserade ut, haha! Det kändes tryggt på något sätt, även om man kan fundera över om det måste kosta så mycket…
Men modernisering betyder utveckling. Utveckling är sammankopplat med forskning och studier. De i sin tur är förknippade med kunskap och trygghet.
Fundera också på det här. Om du kronisk värk och går till en specialist så blir du erbjuden två sorters mediciner. En som kostar 99:- och en som kostar 299:-. Finns det inte någon röst i dig som säger att ”den dyrare måste ju vara lite bättre”?
Sen är det ju inget snack om att kostnaderna spårade ur med just det här bygget… Det kan knappast vara i proportion med tryggheten.
Maskinen såg likadan ut som den jag är van vid, fast nättare. Jag tyckte också att den levde om lite mindre, men så låg jag ju också med hörlurar och zappade på TV:n. Flödet var tydligen inte helt perfekt, men istället för att larma så sänker maskinen självmant hastigheten. Jag hade en incident med kanylen igår. Eller… inte en… ca 10. Jag städade och fixade hemma och lyckades gång på gång slå i armen och fastna i saker. Det slutade med att nålen höll på att krypa ur armen och ju mer jag försökte fixa den, desto mer ställde jag till det. Med sambons hjälp fick jag den på plats. Inlindad med tejpar och två bandage så satt den sen hela natten. Men inte otippat att den inte fungerade lika bra som igår!
Jag fick ingen frossa idag heller, trots läge kalciumtillskott än vanligt. De vill tydligen inte ge så mycket som de på Huddinge för den här maskinen kan gå lite sämre då som jag förstod. Men uppenbarligen var jag inte lika påverkad av kalciumbristen nu. Så mycket positivt med andra ord.
Den manliga sköterskan som tog hand om mig berättade lite hur det fungerade men det var inte mycket som skiljde sig från det jag redan visste. Men eftersom cellerna behandlas i maskinen och inte på labb så kunde jag se dom sola nu. Sköterskan tog ett foto på hur blodet pumpades in i minisolariet där det passerade en labyrint av UV innan de gick tillbaka till mig. Ganska gulligt när man tänker på det, mina celler på playan!
Sammanfattat så kan jag tänka mig att få behandlingarna där senare i höst, av den anledningen att jag (förhoppningsvis om allt går som det ska) kommer börja jobba och därför gärna slipper två heldagar på sjukhuset. Men allra helst skulle jag vilja att Huddinge kunde få den maskinen, av alla de anledningar jag skrev i tidigare inlägget.
Kriget i min kropp 