Det här är ett uttjatat ämne nu, jag vet inte ens om jag har lust att skriva ett inlägg om det. Men jag vet att det är många som bryr sig om mig och som undrar hur jag mår, så för er skull så kommer här en uppdatering! Ni som är trötta på att läsa om något så ”simpelt” som förhöjd kroppstemperatur och vill ha lite mer action i form av sjukhusbehandlingar etc kan sluta läsa här och backa tillbaka några månader.
Nu börjar i alla fall både jag och min läkare att verkligen tröttna på det här. Jag har haft feber sedan i början av december och jag mår varken bättre eller akut sämre, men tillräckligt dåligt för att inte fungera i vardagen. Vi plockade bort Bactrim för två veckor sedan för att se om det kunde vara den medicinen som gav feber som biverkning. Jag trodde i och för sig inte på det från första början eftersom jag har ätit den här medicinen i flera månader. Men vi är desperata i vårat försök att få mig frisk så vi testar det mesta nu. Eftersom det har gått två veckor och febern är densamma så kan vi utesluta att det beror på Bactrim och det är återinsatt från och med idag.
Sedan en vecka tillbaka så har jag mått sämre. Febern håller sig strax under 38 grader fortfarande, även om jag tar två (och en dag till och med tre) Alvedon åt gången. Jag är täppt i näsan, har slemhosta och en molande huvudvärk varje dag som inte heller låter sig övermannas av Alvedon. Kroppen är tung och jag är allmänt orkeslös. Visst orkar jag ta mig för något emellanåt, de som kikar på min sida på Facebook vet att jag var ute och joggade i söndags till exempel, men efter varje liten aktivitet så är jag helt däckad sedan. Ibland flera dagar i sträck. Det här tar på psyket enormt. Jag orkar inte träffa någon och jag orkar knappt ta mig ur soffan för att fixa mat. Jag känner mig blytung och vill helst sova bort hela dagarna, vilket jag gör vissa dagar också. Natten till onsdag sov jag 10 timmar, sedan sov jag två timmar på soffan mitt på dagen och ändå var jag trött klockan 20:00. Jag saknar det sociala och jag önskar att jag orkade, men det vill sig inte. Jag avbokade tre olika uppföljningsbesök på sjukhuset i veckan med förklaringen att jag helt enkelt inte har någon ork och bad om att få nya tider. Sista två veckorna har jag fått öka dosen av de antidepressiva medicinerna igen och jag har legat som ett kolli på soffan. Är trött på allt vad TV heter och benen ömmar för att dom inte får röra på sig.
Blodproverna från i måndags visade inga konstigheter. Mina Trombocyter är fortsatt låga vilket kroppen redan har skvallrat för mig om genom de fula små mörkblåa märkena som poppar upp lite varstans, främst på benen, utan att jag minns att jag slagit mig. Hb:t ligger strax över 100 och det märks tydligt då jag rör på mig för jag blir väldigt andfådd vilket inte är likt mig. Resten av värdena såg däremot bra ut, men sänkan var på 10 vilket tyder på en infektion. Jag beklagade mig för syster Kerstin om febern och huvudvärken och hon framförde det till professor Per Ljungman. I morse blev jag uppringd och fick i uppdrag att lämna ett extra blodvärde idag. Sedan är det inplanerat ett extra läkarbesök i morgon efter lunch. Ska bli intressant att se vilka värden som togs idag, vad dom visar och om man eventuellt kan sätta in något penicillin eller antibiotika. Jag är inte orolig för vad det kan bero på längre, så länge det inte är återfall så är det hanterbart och det har vi ju fått bekräftat att det inte är. Personligen misstänker jag vanlig influensan och förkylning för alla symptomen finns där. Men som jag har fått förklarat för mig så är mitt immunförsvar nyfött, det har aldrig stött på ens en förkylning tidigare, och vet därför inte hur det ska bearbetas. Mina symptom blir därför värre och mer utdragna än för en icke transplanterad person. Och eftersom min kropp är som en svamp för bakterier nu så avlöser dom säkert varandra. Men oavsett så vore det skönt att sätta ner foten och få stopp på den här onda spiralen nu.
Efter att jag hade sovit efter lunch igår så tog jag en liten promenad för att röra på min stela kropp och få lite frisk luft. Tyvärr missade jag precis den härliga solen som hade skinit hela dagen och kom utanför dörren lagom till solnedgång, men det var ändå en välbehövlig och givande promenad. Jag tog lite foton vid vackra Vinterviken som jag tänkte dela med mig av här som en liten påminnelse om hur mycket det finns att njuta av runtom oss, bara vi öppnar ögon och sinnen:
Kriget i min kropp 