Kategori: Okategoriserade

Livet är inte lätt. Inte för någon. Det finns alltid något som man kan klaga på, men man väljer själv var man vill lägga sin energi och sin fokus. Jag går genom väldigt mycket just nu och känner mig som en jonglör med fler bollar i luften än vad jag är tränad att ha. Jag kastas dessutom mellan bitterhet över allt som cancern ryckt ifrån mig och tacksamhet över att vara vid liv. Självklart kan jag ta tillbaka det mesta av det som jag blivit berövad på, men något som jag aldrig kommer att få se igen är dom förlorade åren – alla hundratals dagar som försvann och det gör mig sorgsen emellanåt. Men när jag sjunker ner så ser jag snabbt till att hitta något som drar mig upp igen och får mig att titta framåt i stället för bakåt.

Just nu längtar jag efter våren.

Idag såg jag mina första snödroppar för i år

Här är delar ur en text till en låt som jag älskar. Den påminner mig om att livet faktiskt alltid kommer att bestå av toppar och dalar. Och om man inte har några dåliga dagar så gläds man ju inte lika mycket när man har en bra dag! Det är bara att följa med och njuta av alla loopar.

Jag köpte nya löparskor i fredags för ett presentkort på Löplabbet som jag fick i julklapp. Pluspoäng till tjejen som hjälpte mig för att hon bar ”Fuck Cancer”- armband 🙂 Älskar mina nya skor, det blev ett par Adidas Boost i år och dom hade riktigt snygga färger. Enkla och tuffa. Annars kan många löparskor vara lite ”skrikiga” tycker jag. Idag testades dom ordentligt och får full poäng.

Jag har skrivit ner nästan alla löppass som jag har varit ute på sedan jag genomförde mitt absolut första efter transplantationen. Snart är det 100 stycken.
Den 6 juli så tog jag mig mödosamt och ostadigt runt 2 000 meter på 15 minuter.
Idag sprang jag 24 000 meter på 150 minuter. Det är en riktigt kick när man känner sina framsteg i hela kroppen och får lön för mödan i form av endorfiner. För varje steg jag tar så kommer jag längre och längre bort från cancern.

Har du hört talas om projekten ”Spring för livet”? Det är personer som springer lopp för välgörenhet.
Ett exempel är här i Stockholm och pengarna går oavkortat till ett projekt som Unicef har för utsatta barn i Malawi. http://springforlivet.org/
Ett annat går av stapeln i Skövde och de pengarna går till en insamling för Cancerfonden. Den är startad av en ung tjej vid namn Cissi Hagberg. http://springforlivetskovde.se/
Och det finns många fler sådana exempel. Jag tycker att det är underbart!

Men om du inte rör på dig för andras välgörenhet, så gör det åtminstone för din egen skull. Personligen älskar jag löpningen. Det är inget som jag gör någon som helst hemlighet av. Oavsett distans, hastighet eller mål. Den får mig bara att må bra helt enkelt. Jag tackar träningen för att jag är där jag är idag!

Nyss hemkommen från en kvällsrunda

Jag hade en arbetskollega en gång i tiden som svor över min träning. Ja, hon svor väl över träning i största allmänhet, men det som gjorde mig irriterad var att hon ofta med bister ton och ett ansikte som sa ”jag vet faktiskt bäst” talade om för mig att min träning minsann kommer att ta död på mig för att kroppen inte är skapt för att orka träna någon längre tid. Vilar man så lever man längre. Typ.
Hennes form av ”vardagsmotion” bestod av att ta trappan ner till entrén för att röka cigg fem gånger om dagen…

Hur som helst, jag säger inte att just löpning är lösningen för alla. Och jag vill noga poängtera att man inte bör jämföra sig med varandra ens om man befinner sig i liknande situationer eller är i samma fysiska form. Alla har vi olika förutsättningar! Men jag tror stenhårt på att rörelse i alla dess former är superviktigt för hälsan. Som jag tidigare nämnt så bestod min första rehab- träning av att ligga i sjukhussängen och långsamt lyfta på ett ben i taget. Jag började bokstavligt talat från noll.

Här fångades jag på bild när jag sprang intervaller tillsammans med TSM i torsdags

Alla har vi olika sätt att ta oss genom livets motgångar på. Jag har vänner som gärna mediterar när livet är tungt, andra som helst inte vill vara ensamma utan gärna lättar på hjärtat med någon nära vän och även de som mår som allra bäst av att ligga i soffan framför en bra film med popcorn- skålen på magen. Whatever floats your boat. Men gnäll åtminstone inte på andras metoder.

Här är en låt som jag fick skickad till mig av en riktigt fin vän i Norrland. Han skrev att den fick honom att tänka på mig när den spelas på P3 och jag kan förstå varför så som jag tjatar om att springa 🙂 Älskar den! Given bit på min löp- lista numer.
”Målet är mitt och jag ska vinna det över mig själv.”

Nu var det länge sedan jag skrev något. Jag har haft en del saker för mig under veckan som gått, däremot inga sjukhusbesök. Avbokade samtalet hos psykologen med motivationen ”jag hinner inte, jag är för upptagen med livet”. Ett friskhets- tecken? Eller ett bevis på att jag har mycket kvar att bearbeta som jag försöker smita i från? Senaste veckan har jag drömt otroligt mycket mardrömmar nämligen. Allihop har utgått från mina verkliga rädslor. En som jag minns särskilt tydligt och som jag vaknade upp kallsvettig i från var

jag befinner mig i villan där jag växte upp. Min familj står runt omkring sängen som jag ligger i. Jag vet att jag är sjuk i cancer, alla är det. Hela familjen, hela världen. Det är en epidemi som är på väg att utrota mänskligheten. Vi är alla döende. Men jag är värst däran och kommer dö först. Jag känner mig trött och redo att somna in så jag tar farväl av min familj. Det sista jag minns innan jag sluter ögonen är Emelie och jag hinner tänka hur mycket jag kommer att sakna henne. 
Plötsligt slår jag upp ögonen. Jag är inte död. Solen skiner in genom fönstret. Jag tror först att jag är ensam i rummet. Sen ser jag Emelies kropp på golvet. Hon dog före mig och hjärtat går i tusen bitar…

Det är inte alla drömmar som behöver betyda någonting. Man behöver och bör nog inte lägga tolkningar i allt som hjärnan har för sig, för den spelar många spratt. Men skräcken över att cancern ska ta någon ur min familj är verklig. Ju friskare jag blir, ju fler dagar jag lägger bakom mig, desto mer kryper det på mig om vad jag har varit med om senaste året. Jag ser mig själv ur en tredje persons ögon. Och det är ingen rolig syn!

Inte konstigt att jag vaknar upp lika trött som när jag somnade…

Jag behöver komma tillbaka till jobbet. Jag behöver komma ut på stan och träffa folk. Och jag behöver lämna den delen av mitt liv bakom mig. Igen.
Det är inte lätt ska du veta. Och definitivt inget som man kan ordna med en ”quick- fix”.

Mycket av det jag önskade att göra i veckan har jag blivit tvungen att boka av i sista stund. Än har jag inte riktigt greppat vilken energi- nivå jag ligger på tror jag. Psyket vill så mycket och kroppen hänger inte riktigt med. Jag märker tydligt att det här med ”återgång till vardagen” är mycket svårare än jag trodde. Mitt i ingenmansland är jag förvirrad och osäker. Vad bekvämt det hade varit om jag fått ett besked av herr Ljungman som löd ”nu är du helt frisk och kroppen är återställd”, jag hade kunnat promenera ut från avdelningen för sista gången och sen bara återgå till jobb, hobbys, socialt liv och vardag till 100%. Drömmen! Men här väntar myrsteg och utdragen bearbetning. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, den svåraste delen att behandla i samband med cancer är allt det psykiska. Man måste ta hand om det på något sätt.

Fysiskt mår jag däremot prima! Ja, alltså… enligt mina mått mätt 🙂 Jag springer bättre nu sedan febern släppte och jag behöver inte längre sova middag för att orka en hel dag. Men jag drar på mig baciller som ett glas saft drar till sig getingar en varm sommardag och jag har inte haft en enda helt frisk dag under det här året än. Ihållande huvudvärk, täppt i näsan, trött, hängig, hostig… Ja, alla förkylningssymptom helt enkelt. Men vad gör väl det? Inget som jag inte kan hantera!

Min käre far ringde mig i veckan för att tipsa om ett tv- program som heter ”Jills veranda”. Just det här avsnittet handlar om Kristian Gidlunds sista resa innan han dog. Jag spelade in programmet för det är absolut något jag vill se, men än har jag inte varit redo. Han var en så inspirerande person med så stor livsglädje. Kanske blir det av att se ikväll. Här kan du se avsnittet om du inte gjort det än men önskar:
http://www.svtplay.se/video/1848119/del-5-av-6-kristian-gidlund

Min kontaktperson på försäkringskassan hade ringt mig i fredags. Hon ringer nästan alltid fredagar mellan 16-17… märklig tid tycker jag. Går hon aldrig hem tidigt innan helgen? Hur som helst så missade jag det och hon talade in ett meddelande likt alla andra som jag fått ”vi kan väl höras i nästa vecka, jag vill veta hur återgången till arbetet ser ut”. Jäkt. Min läkare kommer inte tillbaka från sina utlandsföredrag än på två veckor och det är han som ska skriva ett intyg på att jag får börja jobba. Men å andra sidan så tänker jag att det inte bör vara så stor fara att börja lite smått redan innan. På onsdag i nästa vecka så var det exakt ett år sedan jag jobbade min sista dag innan cancerbeskedet. Vore det inte lite symboliskt och passande att gå tillbaka till jobbet exakt 365 dagar senare?
Nu gäller det bara att pussla ihop arbetsveckans 25% jobb, 15% barnpassning och 5% sjukhusbesök utan att dessa krockar samt en del träning, en del träffa vänner och 100% njuta av livet!

Jag och mormor när hon fyllde 80 år den 22 februari. En mer fantastisk kvinna får man leta efter ❤

Det är en sen tisdagseftermiddag den 5 mars 2013. Jag säger hej då för dagen till mina kollegor. ”Vi ses i morgon”. För man räknar ju med det. Jag har ont i benet som svullnat under dagen men tänker gå hem och kurera det med Voltaren- salva. Samma kväll åker jag in på akuten med misstänkt blodpropp. Två dagar senare får jag ett cancerbesked.

Nu har det gått 352 dagar sedan den tisdagen. Kort efter mitt hemska besked så var jag inne på kontoret en sista gång, precis innan jag hade fått tillräckligt med cellgiftskurer för att håret skulle ramla av. Jag hämtade mina saker, sa ett beständigare ”hej då” och la till ”vi ses snart igen”. Men jag ljög, för jag visste att det inte alls skulle bli särskilt snart. Om ens alls?…
Då visste jag inte vad som väntade mig exakt, men eftersom jag hade gått genom en cancerbehandling 12 år tidigare så visste jag med säkerhet att det inte skulle vara någon ”quick fix”…

Så nervös innan

Igår klev jag in i entrén på kontoret igen. Vilken storm av känslor som rörde sig inom mig. Jag var överväldig, lycklig, skräckslagen, nervös, glad, osäker, stolt, nyfiken, pirrig… Allt på en gång! Jag var helt säker på att jag skulle svimma av överspändhet innan jag hann krama om min chef som väntade på mig precis innanför glasdörren. Men vilket fantastiskt varmt mottagande jag fick när jag leddes upp till den våning där min grupp håller till! Jag vet ju hur fina kollegor jag har och det är en av anledningarna till att jag längtat så tillbaka till jobbet, men det här är en väldigt extrem situation. Det jag var allra mest orolig för var det som hände när jag var 15 år och skulle tillbaka till skolan. Folk visste inte riktigt hur dom skulle bemöta mig då, vad dom skulle säga eller om dom vågade fråga något och vad i så fall. Resultatet blev väldigt märkligt och jobbigt. Många relationer blev frostiga och stela. Jag började medvetet i en gymnasieskola som ingen annan av mina grundskolekamrater valde, just för att få ”börja om” och bli en anonym person. Men då var vi tonåringar, nu är det tack och lov vuxna människor som jag har att göra med.

Mina kollegor var väldigt omtänksamma och fick mig direkt att känna mig välkommen. Osäkerheten tinade och rann av mig sakta men säkert och för varje minut som jag var där så kändes det allt bättre. Jag var bara på besök under en timme igår, mest för att ”mjuka upp” min bergsfasta agorafobi, men också för att byta några ord med chefen om den närmaste framtiden innan jag blev upphämtad av taxi klockan 15. Jag måste vänta till i början av mars innan jag kan börja jobba igen, men jag tänker nog försöka komma och hälsa på åtminstone två gånger innan dess. Mitt senaste sjukintyg säger att jag kan börja från och med 6 mars om inget nytt tillstöter och det vore ganska så kul med tanke på att det var exakt ett år sedan då som jag sist arbetade!

Det som kändes väldigt jobbigt under besöket igår var tanken på Malin. Jag vet hur gärna hon också ville börja jobba igen, hur mycket hon saknade våra kollegor. Vi pratade ofta om det. Att jag kunde kliva in genom dom dörrarna igår men att hon aldrig mer kommer att göra det fick mig att känna både tacksamhet till livet och en enorm sorg och bitterhet över orättvisan…

Efter det åkte jag vidare och hämtade upp de två fina barn som jag passar lite då och då. På väg hem från skola och dagis så lekte vi lite i den nyfallna snön och pratade om allt mellan himmel och jord. Barn är så underbara att diskutera livets stora frågor med. För dom är allt så enkelt och okomplicerat. Jag blir både glad och lugn av att umgås med dom.

Jag älskar att skriva. Jag brinner för det. Jag älskar det svenska språket och jag älskar det skrivna ordet. De är till stor del därför som det har varit så enkelt för mig att ha den här bloggen. Jag tänker inte mycket innan jag skriver, det kommer rakt inifrån. Och det är extremt sällan som jag backar tillbaka och raderar text eller skriver om. Det händer nästan uteslutande bara vid stavfel. Men den här bloggen ska ändå ha ett avslut är det tänkt, både för att den faktiskt handlar om cancer och jag vill försöka kliva i från det mer och mer ju längre jag är ”ren ” från den. Men också av den underbara anledningen att ju längre in i den friska normala vardagen jag kliver, desto mindre tid vill jag lägga på att blogga om min sjukdom! Det finns mycket roligare saker att göra och skriva om. Tanken med den här sidan var ju först för att hålla mina nära uppdaterade om min situation utan att jag skulle behöva ringa runt till alla var dag. Sedan utvecklades det till att bli en informationskälla, en ren faktablogg om man vill säga så. Hur jag ska utnyttja den för att fortsätta sprida kunskapen om hur en cancerbehandling och transplantation kan se ut återstår att se. Jag spånar fortfarande. Jag har även försökt att upplysa om de tyngre delarna på sidan om cancern, då menar jag de psykiska påföljderna. Nu funderar jag på hur några bra avslutande inlägg skulle kunna se ut.

Det första som slår mig är; hur gör jag för att orka fortsätta kämpa? Hur tänker jag för att förmå mig till att resa mig upp gång på gång trots att livet fortsätter att leverera käftsmällar? Och då menar jag inte vardagliga små bekymmer utan rejäla livs- smällar som innebär att man kastas ner i djupa hål och måste kämpa för att lyckas nå marknivå igen.
För att orka ta sig genom becksvarta mörker så måste man hitta ljuspunkter att fokusera på.

En sak har blivit väldigt tydlig inom mig. Det är lättare att vara lycklig när man väljer att vara lycklig för lite. Om man hela tiden strävar efter mer och alltid vill ha det bättre så kommer man aldrig att bli nöjd och tillfredsställd. Då kommer man att famla i mörkret utan något som håller modet uppe.

En av alla mina fiskar

Jag är lycklig för väldigt lite och väldigt enkla saker.

Av att få vakna i min egna säng och inte på sjukhuset.
Av att få se en solnedgång.
Av att orka jogga runt kvarteret.
Av att titta på mina fiskar i akvariet.
Av att äta en god frukost framför tv:n.
Av att umgås med min familj och mina vänner.
Av att ligga och läsa på kvällen innan jag somnar.
Till exempel.

Joggingtur runt vackra Vinterviken

Jag mår väldigt bra av fysisk aktivitet och har alltid gjort. Oavsett hur sjuk man är så är det bra att röra på sig, både för att motverka att till exempel få vatten i lungorna som man får om man ligger ner för länge samt ont i kroppen, men också för att lymfkörtlarna ska kunna forsla bort gifter och slaggprodukter ur kroppen. När jag var på botten, nedtryckt av cellgifter och isolerad på Huddinge sjukhus, så beordrade läkarna några minuters motion under dagen och sköterskorna kom in på rummet och såg till att det blev av. Det spelade ingen roll om jag hade 40 grader feber, allt handlade om anpassning. Rörelserna var extremt viktiga för återuppbyggnad och tillfrisknad.

Mina första träningspass efter transplantationen handlade om att gå ett varv runt sängen, att plocka upp något från golvet eller att få sjukgymnastik med hjälp av mamma. Det var otroligt tungt ska ni veta. Nu springer jag 2 mil på söndagarna. Allt är relativt och man får utgå från där man befinner sig. Alla kan göra något.

Förutom att det är vetenskapligt bevisat bra för kroppen med fysisk aktivitet så ger det mig mindfulness. Jag låter tankarna flöda fritt under träningen och jag känner mig stark. När jag är klar så är jag skönt utmattad och lugn i sinnet.

Vad njuter du av? Vilka små stunder i vardagen och under en dag gör dig lycklig? Och stannar du någonsin upp för att konstatera eller reflektera över detta? Jag tror att det sista är ganska viktigt. Men det är svårt och inte något som kommer av sig självt. Att hitta dessa små stunder och kunna greppa dom är något som har kommit med cancern. De var det som min mamma skrev om den 15 januari. Jag älskade hennes mening: ”Alla dessa stunder är många fler än tuffa stunder, när man börjar se dom.”  För det är precis vad det handlar om. Att faktiskt se dom härliga stunderna. 

Här är några rader om min egen barncancer.
Jag var 15 år när jag insjuknade för första gången. På Astrid Lindgrens Barnsjukhus tar man emot barn till dom är 17 år så jag var en av de äldsta på avdelning Q84 – canceravdelningen. Det är även ganska ovanligt att man får leukemi vid min ålder. Vanligast är vid fyra års ålder.

Ett annat ord för att vara hospitaliserad är institutionsskadad. På Wikipedia beskriver man det som ”ett begrepp för när en person fått så pass mycket professionellt stöd eller blivit frihetsberövad att denne inte klarar sig själv då eget ansvar krävs. Kan bero på att man ligger i på sjukhus under lång tid.” Det här syftar främst på personer som har legat inne på psyket, men kan mycket väl tillämpas på en person i min situation.

Till att börja med så har vi den plötsliga nedtrappningen av det professionella stödet. När jag har legat inskriven på Huddinge så har jag alltid längtat hem. Jag har hurrat glatt när läkarna har ”släppt mig fri” och har inte kunnat packa i hop mina tillhörigheter snabbt nog. Men när nyckeln har vridits om i dörren hemma i Midsommarkransen och jag kliver in i det som borde vara min egen trygga tillvaro så blir jag plötsligt rädd. Allt känns mörkt och det är som att rummen hastigt krymper. Här är det ingen som ser om mig. Här är det ingen jag kan larma på om jag vaknar mitt i natten och misstänker att något är fel. Här måste jag hålla stenkoll på min egen medicinering. Här måste jag själv ta egna beslut om allt jag gör, vad jag äter och hur jag sköter mig. Det är något man i normala fall uppskattar, självständighet är enormt viktigt, men kommer man ifrån där jag har varit – med plötsliga allergichocker orsakade av mediciner, akuta infektioner och plötsliga feberattacker som i de värsta fallen har inneburit blodförgiftning – ja, då känner man sig inte så särskilt trygg utan en läkare i närheten.

Sedan har vi oron för hälsan, i mitt fall är det mest mitt blod det handlar om. Såklart. När jag var isolerad på sjukhuset så togs det blodprover flera gånger om dagen. Både immunförsvaret och de syretransporterande blodkropparna åkte berg-och-dalbana och det var inte sällan som det plötsligt blev aktuellt med en snabb blodtransfusion. Nu glesas blodproverna ut, vips är det bara varannan vecka. Snart kanske varannan månad! Och även om jag kan nå läkarna när som helst på dygnet så har jag bara själva läkarbesöket var fjärde vecka från och med nu. Det gör mig skakig och har bidragit till att jag hela tiden försöker känna efter hur mina blodvärden ligger till. Har jag svårare med andningen? Lågt Hb. Får jag mycket blåmärken? Låga trombocyter. Man blir nojig.  

Men värst av allt är den oväntade uppkomna ochlofobin… det vill säga rädslan för folkmassor. Observera att ”folkmassor” i detta fall är allt över 8 personer. Jag har aldrig upplevt det här tidigare. Å andra sidan har jag aldrig varit så isolerad under ett års tid som jag har varit nu. Under långa perioder har jag varit helt ensam, antingen isolerad på sjukhuset eller här hemma. Emellanåt har jag haft besökare, men för det mesta bara en eller två i taget. Några gånger har jag träffat fler på en gång och jag tar mig till Coop och handlar när det inte är alltför mycket folk ute. Det går fint. Men är det väldigt många på ett och samma ställe, speciellt många som jag känner, då får jag panikkänslor och vill bara fly. Hur ska man komma över detta? Jag vill ju tillbaka till arbetet och de företag jag jobbar på ligger mitt i city. Jag måste åka tunnelbana… Jag måste vandra på gator med folkmyller… Och jag måste ta mig in på ett kontor där jag känner de flesta, och de flesta känner mig… Jag vill kunna gå ut på krogen och dansa. Jag vill våga gå på konserter. Jag vill promenera på Drottninggatan mitt på dagen en solig lördag.

Augusti 2013

Bästa sättet att övervinna rädsla är att möta den. Det är ju det äldsta och mest uttjatade knepet genom tiderna. Så jag utökar min trygghetszon steg för steg. Det absolut första jag gjorde skedde i augusti. Då var jag på min kusins bröllop ute i skärgården och jag bestämde mig för att visa mig utan peruk som jag såg ut då, med kort kort snagg. Jag trodde att jag skulle svimma av nervositet… 
Den andra gången som jag var säker på att mitt hjärta skulle stanna var senare i augusti. Då satt jag i färdtjänstbilen på väg ut till Solsidan för att hälsa på hemma hos min chef och ha kick- off med min grupp. Trots att vi var få så var det med skräckblandad förtjusning som jag klev ur bilen och gick för att möta dom. Jag trodde benen skulle vika sig när jag tryckte på ringklockan… Men när jag väl var där och det mesta adrenalinet hade stillat sig, ja då kändes det riktigt bra. Nästan så att jag glömde bort att jag var sjuk.

Kavajen har jag inte använt sedan jag jobbade senast. Dvs mars 2013. Kändes fint att äntligen ha en anledning för att dra på den igen!

Igår åkte jag in till T- centralen för första gången på ett år. Nu är äntligen de vita blodkropparna så pass stabila att jag vågar det, även om jag fortfarande måste vara extra försiktig eftersom mitt immunförvar är så inkompetent än så länge. Jag skulle äta lunch med en före detta kollega och vän till Malin. Jag trodde att jag skulle dö när jag klev ur tunnelbanan. Så mycket folk! Jag kände mig så liten, rädd och ensam. Lunchen var hur trevlig som helst och när jag väl satt där så kände jag mig trygg. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, men mest den under jord. Cancer och död. Så skönt att få ventilera med en annan person som inte ryggar vid ämnena. Tack för den stunden! Men så fort jag kom ut på gatan igen så kunde jag knappt vänta till jag hade klivit in genom min dörr igen. Stockholms gator växte medan jag krympte alltmer för var steg.

Jag är orolig för hur det ska bli att börja jobba igen, samtidigt som jag knappt kan vänta. Men jag antar att det är så här det känns när man har varit mammaledig? Jag inbillar mig att jag har glömt precis allt. Jag har kommit av mig helt från det jag en gång var så säker på och jag känner mig extremt osäker. Jag har levt i en HELT annan värld under 2013 så jag har glömt hur den andra världen fungerar. 

Men som sagt, ett steg i taget. Och mitt favoritcitat: 

Mina inlägg blir glesare och glesare nu. Det har blivit så naturligt. Inte för att det inte händer något i mitt liv! Oh nej, full rulle. Men det återgår mer och mer till det normala och det finns mindre att rapportera nu vad gäller cancern.

Har du opererat dig någon gång? I så fall kommer du verkligen att kunna sätta dig in i min liknelse. Man vaknar upp, mosig i huvudet och med tung kropp. Man vet inte var man befinner sig eller var man är. Man ser sig sömndrucken omkring och med en eftersmak av narkosen i munnen faller långsamt minnets pusselbitar på plats. En efter en. När medvetandet efter några långa minuter äntligen klarnat så gör det ont i kroppen, det strålar ut från den punkt där kirurgen en stund tidigare karvat med skalpellen. Man vill inget hellre än att få åka hem, men en nedsövning kräver att man stannar kvar under uppsyn av sköterskor en bra stund efteråt. Timmar, en dag, två dagar… Allt beror på vilken sorts ingrepp man har gjort. Ju piggare man blir desto mer försöka man intala sköterskorna att man visst är redo att bli utskriven.

Där befinner jag mig nu. Det är en omfattande operation som jag har varit med om och tiden som det tog att vakna till liv igen kändes som en evighet. Jag har befunnit mig under uppsyn länge nu och med tanke på hur länge till jag måste fortsätta gå på regelbundna kontroller så har jag inte ens kommit en bråkdel på vägen. Men det blir glesare och glesare. Och jag blir piggare och piggare.

Försäkringskassan tjatar på mig. Jag tjatar på min läkare. Min läkare drar i bromsen… Att återgå till vardagen, om än bara till 25%, innebär en stress för kroppen. En stress som i sin tur inte alls är bra efter en stamcellstransplantation. En stress som kan resultera i fler biverkningar eller i värsta möjliga scenario; ett nytt återfall. Så jag förstår att jag hålls i koppel. Men oj vad jag vill springa fritt! Släpp mig fri och jag drar järnet.

Nu ligger det i alla fall i luften. Jag har satt bollen i rullning. Herr Ljungman har lämnat stan tillfälligt och återkommer inte förrän om cirka två veckor. Till dess ville sköterskan att jag skulle ha tålamod eftersom det är vanskligt att låta någon annan än han ta beslut om jag är redo att återgå till jobbet nu eller inte…

Mitt tålamod här är snart slut. Jag längtar ut!

Man måste verkligen ha ett starkt psyke i bland när man ska på läkarbesök. Jag tillhör än så länge gruppen ”infektionskänsliga” och vi har ett eget litet väntrum på Hematologavdelningen för att minska smittorisken. Här sitter alla nyligen transplanterade med olika sorters cancer, nästan uteslutande blodcancer. Väntrummet är väldigt litet och som mest har vi suttit fyra stycken där samtidigt. Majoriteten är skalliga eller bär peruk (man lär sig snabbt se sådant när man har varit i den situationen själv). Sedan är det några undantag som har fått sitt hår tillbaka och ser relativt friska ut men som ändå går på regelbundna besök av olika anledningar. Jag är äntligen en av dom senare.

Det är inte ovanligt att man från en okänd människa bredvid får frågan ”hur långt har du kommit?”. Internt så syftar det på hur långt efter transplantationen man är. I måndags så satt jag och väntade tillsammans med en något äldre kvinna. Hon såg sliten ut. Skallig, kortisonsvullen och trött. Jag satt som vanligt och fokuserade på tidningen som jag hade i handen då hon plötsligt frågade när jag fick mitt cancerbesked. Jag berättade att det här var ett återfall och att jag transplanterades i maj. Hon gav mig komplimanger om mitt hår och delade med sig av sin historia. Jag hade inte frågat något eller bett om att få höra den, men det märktes direkt att det här var något som hon verkligen behövde få prata om med någon. Och vilken historia sen…

Hon fick leukemi förra året och transplanterades i september med hjälp av okänd donator. Hon går fortfarande på ganska hög dos kortison vilket förklarar hennes uppsvällda ansikte. På sitt läkarbesök i måndags så skulle hon be om att få flyga hem till Finland, även om hon inte trodde att hon skulle få okej till det. Men hon ville det så gärna eftersom hennes syster ligger för döden i en allvarlig Parkinson som kommer att sluta i kvävning vilken dag som helst nu… Hon sa att det kändes ofattbart tungt då dom har stått varandra väldigt nära. Dessutom dog hennes bästa väninna för ett år sedan i levercancer och hennes arbetskamrat har precis fått samma besked. Hon berättade, utan att ändra tonläge till någon form av bitterhet, att hon även har en bror som röker flera paket cigg om dagen, dricker mängder med alkohol och äter på tok för mycket salt, men ändå är han friskast i deras familj. Vi konstaterade att sjukdomarna inte tar hänsyn till om man lever rätt eller inte, man kan drabbas oavsett, hur orättvist det än är.

Man kan tycka att en kvinna som henne borde känna bitterhet till livet, hon bör vara förtvivlad och det vore inte orimligt om hon kände hopplöshet. Men hon lät mer sorgsen än arg.
Hon sa att hon önskade få ta farväl av sin syster innan hon tog sitt sista andetag.
Hon sa att hon inte brydde sig om hur cancern hade förstört hennes utseende, bara hon fick bli frisk. ”Håret kommer tillbaka, men förlorar du hälsan så är det kört”.
Hon önskade få se sina barnbarn växa upp.

Det är inga stora drömmar och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon får detta.
Allt är relativt. Många som träffar mig tänker säkert ”okej, jag bråkade med min man/fru/chef idag. Men det kunde ha varit värre”. I måndags inför den här kvinnan så tänkte jag själv ”okej, jag har cancerbehandlats i ett års tid nu. Men det kunde ha varit värre”. För det kan alltid vara värre. Man ska inte förminska sina problem, men man måste kunna se dom ur olika perspektiv.
Jag såg mitt liv ur en annan vinkel där i det lilla väntrummet och plötsligt kände jag mig starkare.