Internationella blodgivardagen
”Sharing is caring”
Den 14 juni var det Internationella Blodgivardagen, en dag tillägnad alla blodgivare och tacka för deras livsviktiga insatser, öka medvetenheten om behovet av regelbundna bloddonationer och för att säkerställa tillgången på kvalitetssäkrat blod och blodprodukter.
Läs mer om Internationella blodgivardagen här
Visste du att…
- Bara 3 av 100 svenskar lämnar blod?
- I svensk sjukvård behövs i snitt en blodpåse i minuten, dygnet runt, året om?
- Medelgivningsfrekvens aktiva givare är 2,1 gånger per år?
- Blodtransfusioner: cirka 90 000 personer per år får blodtransfusioner varav troligen minst en tredjedel är direkt livräddande i akuta situationer?
Att jag lever beror ju inte bara på cellgifter. I första skedet var det att jag fick blod. Hur många påsar jag har fått sen jag återinsjuknade kan jag inte ens gissa, ibland två åt gången och med täta intervaller. Senaste påsen var flera år efter jag återinsjuknat och jag har fortfarande anemi i olika omfattning men den är inte kraftig nog för att jag ska behöva blod. Det är mååånga privatpersoner inblandade i det faktum att jag lever ❤
Sprang du Blodomloppet? Jag var anmäld. Ville så gärna delta. Inte för att loppet i sig är något speciellt, jag älskar stämningen på alla jag någonsin deltagit i, men jag ville delta för att vara med och uppmärksamma nödvändigheten av att fler ger blod. Liv hänger på det! Dessvärre fick jag en hemsk urinvägsinfektion natten innan som satte stopp. Vilken gång i ordning bara det här året vet jag inte… måste nog kolla upp det där…
Visste du att jag försökte ge blod i tonåren? Jag skrev nog om det för länge sedan. Tacksamheten över att ha överlevt cancer första gången ledde till att jag så gärna ville ge tillbaka till samhället. Jag klev in på blodgivningscentralen och möttes av en kvinna som ledde in mig i ett rum. Vi började gå genom regel- & hälsoformuläret som krävs innan man blir godkänd. Punkt för punkt godkändes.
– Är du 18-60 år? Check
– Är du frisk? Check
– Väger du minst 50 kilo? Check
– Har du giltig ID-handling? Check
– Förstår och talar du svenska? Check
– Har du svenskt personnummer? Check
Så långt såg allt alltså lovande ut. Vidare ställdes lite frågor om jag hade vårdats utomlands senaste tiden, om vi har hjärtproblem i släkten och lite annat.
Till slut kom frågan ”har du någon gång varit allvarligt sjuk?”.
”Jooo… men det var ju länge sen. 3 år åtminstone.”
”Okej. Vad var du för sjuk?”
”Cancer. Blodcancer.”
Här någonstans slutade hon skriva. Hon tittade upp och sa vänligt ”du förstår väl att du inte kan bli blodgivare?”
”Men jag är ju frisk nu?”
”Tidigare kunde man bli blodgivare ett visst antal år efter tillfrisknad men sedan regelverket ändrades så får man aldrig bli blodgivare om man varit så sjuk som du har. Det är för att skydda mottagaren”.
Såklart. Jag var så angelägen om att få hjälpa till att det aldrig slog mig att ingen kommer vilja ha mitt blod. Vad skulle du ha svarat?
”Här kommer en påse blod från en kvinna som hade blodcancer! Håll till godo!”
Med tanke på återfallet några år senare så kan man ju konstatera att det där regelverket är förbannat bra! Men hon fortsatte med att om jag verkligen vill bidra så ska jag sprida ordet och försöka få andra att ge blod. Så det har jag gjort sedan dess.
Reglerna är många för att skydda både mottagaren och dig. Du måste till exempel ha en hög mängd röda blodkroppar och ett bra blodtryck för att du själv inte ska påverkas på något negativt sätt. Du får dessutom bara ge blod var 4:e månad som man och var 3:e som kvinna (pga menstruationer). Säkerheten för givaren är hög. Men på grund av det, eller tack vare ska jag nog säga, så behövs fler som testar sig för att se möjligheten.
Kika i ditt län och se hur det ser ut för din egen blodgrupp på geblod.nu I Stockholm har vi låga nivåer av 0-. Blod har inte hur lång hållbarhet som helst, så även om nivåerna skulle se bra ut för stunden så behöver vi ha blodgivare regelbundet.
Kriget i min kropp 