Tredje gången gillt!


Ja, äntligen! Efter många om och men så har jag fått min behandling med Mesenkymala stromaceller, a.k.a. ”Coola Celler” som en klok människa döpte dom till. Första behandlingen skulle jag ha fått för två veckor sedan. Veckan innan det hade jag legat sjuk i något som liknade influensan som jag hittills lyckats ducka för, trots att många i min omgivning varit sjuka under hösten. Halsont, feber, frossa… hela köret. Totalt däckad. Tänk att något så larvigt som en influensa kan göra en så ynklig trots att man har cancerbehandlats…!
Jag började känna mig bättre samma helg så på tisdagsmorgonen åkte jag in till Hematalogimottagningen för behandling. Men efter att vi hade tagit blodproverna så fick jag frossa igen… Så typiskt. Rara studiesköterskan Carina pysslade om mig med filtar och varm buljong. Provsvaren som snart dök upp visade på en virusinfektion och behandlingen blev inställd. Trumpen fick jag åka hem igen.
Några dagar senare så fick jag åka in på gyn- akuten där man konstaterade en liten infektion som följd av den konisering på livmodertappen som jag tvingades till en vecka tidigare på grund av ”avvikande cellförändringar” som det så tjusigt heter. Förenklat är det cellförändringar på väg mot att bli cancer. Det är långt ifrån alla sådana som man behöver operera men mina förändringar var av det slag som behövde tas bort. Litet ingrepp, snabbt gjort och hem samma dag. Men som sagt, klart man skulle åka på en liten infektion som grädde på moset. Tur att jag kan min kropp så väl att jag kände av den i tid! Med en antibiotikakur på 10 dagar så fick jag i alla fall komma hem samma kväll tack och lov.
Veckan därpå (alltså förra veckan) var jag fullt inställd på att få föregående veckas planerade behandling. På onsdagseftermiddagen så sms:ade jag med rara studiesköterskan Carina och skrev lättad att influensan – eller vad det nu var – verkade ha gett med sig. Även infektionen kändes bättre.
Jag var redo.
Bara några timmar senare fick jag välbekanta känningar i nedre delen av magen. Inte av infektionen i livmodern som jag upptäckte på ett annat sätt. Nej det här var tydligt en början på urinvägsinfektion… Nej. Snälla. Inte nu…
Mycket riktigt, morgonen efter vaknade jag och hade så ont att jag knappt kunde stå. Stapplade ut i köket för att värma vetekudden och lägga på magen, men det var allt. Fick lägga mig ner igen. Sms:ade uppgivet och berättade att jag inte skulle kunna ta mig till sjukhuset trots allt, oavsett om behandlingen skulle gå att genomföra eller inte. Hon ringde upp efter en stund och bad mig att försöka ta mig in ändå, det skulle komma att behöva tas prover.
Jag lyckades ta mig ut genom porten när taxin kom och tog mig på något vis in på mottagningen.
Det togs både urinprov och en massa blodprover, sedan fick jag lägga mig och vänta. Hoppet är ju det sista som lämnar en och så var det även idag, även om jag någonstans förstod att det var kört.
Ett par timmar senare så kom en läkare in som jag inte kände igen. Jag fick förklara lite mer ingående hur jag mådde och vad mina symptom var. Sedan lyssnade han på lungor och klämde på magen. Till sist så berättade han att jag mycket riktigt hade en ny infektion. Odlingar hade skickats iväg och skulle ta några dagar att få svar på, men antalet vita blodkroppar var höga, något man får om man bär på virus.
Instickare:

Det var ett tag sen som jag gick in på vad de olika blodkropparna har för funktion i kroppen. Vi tar det kort och förenklat. De vita blodkropparna är våra söta soldater. De finns i olika små specialstyrkor, inriktade på olika sorters fiender. När något fientligt intar kroppen så rusar dom dit och kollar läget. Är fienden lite för övermäktig så sätter kroppen igång att massproducera fler soldater för att kunna vinna kriget. Fiffigt va?! Så om man har många höga vita blodkroppar så är det ett tecken på att kroppen jobbar för fullt.
Utöver det så var även sänkan hög. Sänkan – eller CRP som det också kallas – är ett värde som kan indikera ungefär hur intensiv en inflammation i kroppen är. Normalt har man under 1, men vid en rejäl infektion så kan det sticka iväg över 100! Mitt låg på strax över 30 nu.
Ett plus ett blev två och jag skickades hem med en ny antibiotika.
Livets ironi; jag hade samma morgon tagit min sista tablett på den första kuren som jag dessutom hade mått fruktansvärt illa av i över en vecka. Det är priset för att man inte kan hålla sig frisk.
Tack och lov blev inte den här andra kuren lika intensiv så jag behövde inte må lika dåligt av den.
Utan att ljuga så kan man säga att mitt hopp om att lyckas få behandlingarna den här veckan inte var på topp. Men jag gjorde allt i min makt. Jag tog det lugnt torsdag, fredag, lördag och söndag. Undvek att träffa en massa människor och var inte iväg och handlade i onödan. Detta är ju en studiebehandling så intervallet för behandlingen är bestämd till var fjärde vecka, men vid problem så kan den skjutas upp under max två veckor. Det här var alltså sista chansen för att pricka intervallet… Och ta mig tusan så lyckades jag stå på benen ända in i mål! Sprang nervöst och tog tempen hela helgen och jag vågade inte skriva ett alltför hoppfullt svar på Carinas sms i söndags där hon frågade hur jag mådde. Jag ville ju inte jinxa det här igen. Faktum är att jag var nervös ända till kanylen sattes in och jag såg cellerna rinna in i armen. Då först kunde jag pusta ut!
Värdena igår såg alltså riktigt bra ut, sänkan var åter under 1, ingen feber, normalt lågt blodtryck och hyfsat normala blodvärden. Det var bara något förhöjt antal vita blodkroppar och som motsats till det så är Hb fortfarande lite lågt på 102. Men det kan jag väl leva med.
I morse var jag inne på sjukhuset redan 08:30 för att få nästa behandling; den med Privigen (antikroppar mot lunginflammation). Även den behandlingen gick bra men det var ont om sjuksköterskor och jag hade dessutom en tid att passa så vi har nog aldrig låtit medicinen rinna in så här fort någon gång! Jag har aldrig reagerat tidigare och kände mig inte orolig, men det dröjde bara 5 minuter innan jag började må illa. Ville inte avbryta behandlingen så jag ringde inte på den lilla klockan utan la mig bara och blundade. Ytterligare 5 minuter senare så hade jag dragit papperskorgen intill sängen… så illa mådde jag. Men jag ville hellre spy än att pausa behandlingen! Att det inte var någon farlig reaktion visste jag, men obekväm kan man lugnt säga.
Nu är jag i alla fall hemma, hel och behållen. Influensan verkar ha dragit vidare till nya vildmarker, infektionerna ser besegrade ut, jag har en dag till med antibiotika och sen är allt som vanligt igen.
Ja, alltså, min version av ”vanligt” i alla fall! 😛

En tanke på “Tredje gången gillt!”

  1. Hej gumman, du är så duktig att klämma in dumma saker fast du inte borde�� känner ingen som dig men det är ju bara positivt för du är ju så unik�� snart firar vi jul ihop och glöm inte att köpa en MASSA julklappar till mig så köper jag till dig!!! Puss

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s