Blodprovtagning, inskrivningssamtal på kvinnokliniken & förberedelser hos narkosläkaren

Det blev en jobbig och tung dag i måndags… SÅ jobbig och tung att jag, när jag väl kom hem, hamnade raklång på soffan av utmattning. Huvudet var tomt och jag kom mig inte för att skriva en rad.

08:20 kom taxin och körde mig till Huddinge sjukhus. Första anhalt var Kvinnokliniken K69. Där fick jag efter en stunds väntan träffa en gynekolog och en sköterska.

Anledningen till att jag nu lämnar ut en så här känslig och intim information om mig själv är för att den har en koppling till min leukemibehandling. Annars skulle jag förmodligen ha hållit detta för mig själv.

Kortfattat går det hela ut på att jag har fått tillbaka cellförändringar på livmodertappen som jag hade för många år sen. Då gjorde jag en liten konisering, dvs man plockade bort den yttersta delen i form av en kon från livmoderhalstappen, och jag blev ”frisk”. Mycket enkelt och smidigt ingrepp! För en kvinna med normalt immunförsvar tar det många år innan cellförändringarna når stadiet cancer (så mina kvinnliga vänner, SNÄLLA slarva inte, gå på era kallelser till cellprovtagningar! Då kan man agera i god tid om man ser förändringar, det blir ett litet ingrepp och risken för livmoderhalscancer blir minimal). Men för min del går det här ganska så mycket fortare på grund av att jag nu äter immunhämmande medicin (Prograf/Adport) som påskyndar utvecklingen av cellerna.  Hur snabbt är svårt att säga men naturligtvis är det dumt att chansa. Dessutom finns misstanke om att jag redan nått början på stadie 3, det steget som är precis innan cancer. Det vi diskuterade i måndags var hur vi nu ska göra och som jag förstod det så har jag två alternativ:

1. Jag gör om ett lika litet ingrepp igen då man tar så pass lite att ytterligare en bit kan tas sedan utifall jag får tillbaka det en tredje gång. Problemet med det är att det finns en högre risk för att man inte får bort allt…

2. Jag får göra ett ingrepp då man tar bort en rejäl bit och kraftigt minskar risken för att lämna kvar något. Men här finns det lite fler problem. För det första så är ju min chans ändå större än andras att jag får tillbaka det eftersom jag tvingas äta de immunhämmande på obestämd tid. Sedan idag har jag dessutom fått höja dosen för att koncentrationen i blodet var för låg. Och om jag nu får tillbaka det igen så finns inte mycket att ta bort förutom hela livmodern… Jag kan med största sannolikhet inte bli gravid längre efter strålning och transplantation, men jag kan fortfarande bära ett barn via äggdonation. Men om hela livmodern plockas bort så har jag förlorat även den möjligheten… Jag vet att adoption är ett sista alternativ, men du förstår säkert också den mentala delen av att cancerbehandlingen har berövat mig på att bli gravid och nu även att eventuellt förlora en del av min kropp och att få möjligheten att bära ett annat liv… Jag tycker att jag har betalat ett otroligt högt pris redan.

Båda de här alternativen känns fruktansvärt jobbiga. Jag vet inte längre varken ut eller in. Jag orkar inte ta fler beslut och jag orkar inte genomgå mer som innebär psykisk påfrestning. Så jag överlät allt åt gynekologen. Hon ansåg att med tanke på att jag fortfarande gärna vill ha barn, och med det menat att faktiskt bära det i 9 månader, så är valet att bara ta en liten del det bästa. Så får det bli.

Jag blev nerskickad till narkosen för att förbereda inför nedsövningen. Fick träffa en högst otrevlig och stressad narkosläkare som jag förlorade respekten för på en gång. Han lyssnade inte på vad jag sa, frågade om en massa saker, pratade ingen bra svenska och hade en dryg attityd. Känns inte något vidare med tanke på att det här är en person som ska se till att en inte helt ofarlig nedsövning ska ske ordentligt. Men jag orkade verkligen inte tjafsa.

Efter det blev jag hänvisad tillbaka till Kvinnokliniken igen. Nu fick jag träffa två andra sköterskor som skulle föra in en massa information i journalen utifrån dom 6 sidor med frågor som jag suttit och kryssat ”ja” och ”nej” på. Typ ”röker du?”, ”har ni hjärtproblem i familjen?”, ”varför är du här?”. Vissa var mycket märkliga frågor måste jag säga. För tredje gången fick jag upprepa en massa saker, däribland mycket som jag inte riktigt var beredd på. Tunga saker, sånt jag inte mår bra av att tänka på sådana här dagar då jag inte känner mig så stark. Detaljer kring cancern och hur den har påverkat mig. Allt jag slåss med fortfarande Hur alla de 30 mediciner jag fortfarande har bryter ned min kropp. Nej, jag var inte stark nog för det här i måndags.

Operationen skulle ske på fredag i nästa vecka först och jag hade styrt om mitt jobb och annat utefter det. Mamma skulle följa med och köra mig hem sen så jag skulle slippa sätta mig nyopererad och narkos- dåsig ensam i en taxi. Men plötsligt har Kvinnokliniken (för vilken gång i ordningen vet jag inte) ändrat tid. Plötsligt gällde torsdag nästa vecka. Jag var inte förtjust i deras brist på framförhållning eftersom jag försöker skapa mig ett liv runtom allt som har med sjukhus att göra så jag bad om en annan tid. Blev uppringd dagen efter. ”Hej, vi tänkte att du kunde komma in nu på måndag istället”. Jaha? Tydligen hade min önskan om större framförhållning helt flugit förbi. Jag bad irriterat om en annan tid och efter ytterligare två misslyckade försök så kom vi överens. En måndag. Mitt i oktober.
Nu vill jag bara få det gjort.

Dessvärre var dagen inte slut där och det krävdes en lång väntan på provtagningsenheten och 7 rör med blod innan jag matt och ledsen kunde ta mig hemåt.

Sjukgymnastiken i veckan gick fint, Jag var matt och vek men gjorde mitt allra bästa så jag lyckades ändå klara de tre varven med mina tio olika övningar som sjukgymnasten har gett mig. Inga extra vikter, men att ta sig genom passet överhuvudtaget tyckte jag var bra. Dessutom har all mental stress satt sig i nacke och skulderblad som den så gärna gör, så nu har vi bokat in tisdag i nästa vecka då han ska lägga fokus på att dra ut mina stela leder. Tror det kommer kännas mycket bättre efter det!

Och som avslut på veckans ”sjukhus- information” så gick även besöket igår bra. Ytterligare en liten justering på medicin, annars mest ett konstaterande att ”det är vad det är” och ”vi ses i november”. Som du kanske förstår är det flera olika instanser som jag går på då alla är specialiserade inom olika områden. Det är därför det blir mycket spring hit och dit samt pusslande av schema. Om man ska få ihop en god middag med schyssta råvaror så kanske man måste åka runt stan lite till flera olika butiker. Så tänker jag. Jag ska bli en god middag.

Proverna som togs i måndags visade att Prograf- koncentrationen i blodet är lite låg (den immunhämmande medicinen) och det kan vara en del i att jag har fått ondare i bindväven och lederna på sistone. Nu ska jag öka på till 3 mg/dag. Resten av värdena verkade stabila som jag förstår men på vägen glömdes järnvärdet bort, eller så råkade kvinnan på provtagningen använda fel remiss. Så nu ska jag ta mig i väg någon av de närmsta dagarna och lämna nya prover så jag får svar på om kroppen börjat producera järn själv igen eller om den fortfarande strejkar. Jag känner mig allmänt väldigt trött och matt, sover mycket och har hög puls. Ett lågt järnvärde skulle mycket väl kunna vara orsaken till det. Ja, och att den här veckan ligger över mig som ett mörkt moln på himlen förstås.

Men imorgon är det fredag och helgerna är heliga utan inbokade tråkbesök! Ser fram emot en skön lördagsmorgon och en helg av lugn, ro, sol & vänner.

Var rädd om dig och njut av det här vackra höstvädret så länge som det varar ❤

Bjuder på två höstfoton som jag har tagit och som jag tycker mycket om.

Det här fotot är taget i Sollentuna i september 2012. Hela marken var fullkomligt täckt av färgglada löv och solen lyste varmt mellan träden. En underbar dag!
Den här bilden är tagen i Edsberg den sista oktober 2011. Jag älskade att jogga och ta långa promenader runt Edsviken när jag bodde där och kan fortfarande känna den svala luften och doften av vattnet på hösten.