Kategori: Okategoriserade

Immunförsvaret fortsätter att ställa till det för mig. Som jag tidigare nämnt så har jag rätt mängd vita blodkroppar och en bra nivå på antikroppar. Problemet för mig, som kommer kvarstå länge, är att dom är okunniga och inte vet hur dom ska hantera ens den enkla förkylning. Så den jag har nu har både blivit utdragen och ganska jobbig. I morse vaknade jag åter med ont i halsen och snuva. Insåg ganska tidigt att jag behövde vila idag, min andra arbetsvecka i kombination med smärtsam GVHd har tagit på krafterna. Så jag ställde in både dagens och kvällens planer för att stanna hemma. Känns som ett bra val eftersom jag inte har känt mig särskilt fräsch och kroppen har gjort ont när jag rört på mig. Kan vara en kombination av förkylning och problemet med lederna. Jag hoppas att kortisonkuren ska börja verka snart, det känns som att den är på gång. Jag håller tummarna för att jag inte ska bli lika speedad igen och behöva dras med sömnproblem som tidigare, men oddsen är väl små antar jag. Jag vill vara redo inför nästa vecka då jag har en hel del kul på gång, både arbete och socialt umgänge.

Jag har fått ändrad tid för läkarbesöket på måndag. Nu är det senarelagt till på fredag i stället, men då får jag å andra sidan träffa Per Ljungman. Det känns bättre att träffa en person som kan en utan och innan istället för någon man aldrig gått hos förut och bara kan utgå från det som står i journalen.

Jag har fått höra om nya cancerfall här i helgen och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag ändå står på benen och njuter av att få sova i egen säng i natt och inte på ett sjukhus. Tänker på alla de som är mitt uppe i fighten…

Ta inget för givet.

Tack och lov är detta inget som jag själv har problem med längre. Jag lärde mig mycket under min tidigare cancerbehandling under tonåren då jag stängde in allt. Tankar, känslor och oro virvlade runt inom mig som smutsen i en dammsugarpåse. Men precis som med dammsugaren så måste känslo- säcken tömmas tillslut, den med. Annars slutar den att effektivt ta bort smutsen från golvet. Det var precis det som hände mig. Utan att gå in närmare på detaljer, mest för att det skulle kräva en blogg för sig, så sa psyket ”stopp! nu får det inte plats mer av något, varken sorg eller glädje”. Pang. Rakt in i mörkret.

Det tar några veckor med antibiotika för att återhämta sig från en bakterieinfektion. Det tar några dagar att resa sig från en kraftig influensa. Men när du har smittats av mörka tankar och låtit dom få fäste genom att stänga in dom, räkna med år av förlorad glädje, många långa timmar i samtal och ett evigt pillerknaprande. Tro mig, det är inte värt det.

Så prata! Det spelar ingen roll om det är med omvärlden via ett forum, med vännerna på krogen, med mamma i ditt barndomsrum, eller (beroende på vad som funkar för dig) med kaktusen i fönstret. Vissa vill ha svar, andra vill bara ha någon som lyssnar. Om du frågar mig så finns det inga bättre lyssnare än mina akvariefiskar. Dom svarar aldrig emot, avbryter inte och aldrig NÅGONSIN har dom lämnat rummet även om jag tråkat ihjäl dom med gnäll. Dessutom vet jag att det jag säger stannar mellan oss.

Om du inte är personen som pratar så finns det en annan lösning; SKRIV. Vill du ha någon form av bemötande? Bloggar, chatrum, forum eller en mailkompis. Vill du skriva för dig själv? Dagbok, eller varför inte anteckningar som du sedan slänger eller bränner. Det finns så många sätt att tömma din dammsugarpåse på.

Rita.
Skapa i lera.
Fotografera.
Skrik på en hög alptopp.
Vad du än väljer – töm den med jämna mellanrum.

Vad du vinner? Du finner lugn, sinnesfrid och glädje. Kanske får du kontakt med någon i samma situation, kanske knyter du någon närmare genom att öppna dig och kanske (förhoppningsvis) kan du hjälpa någon i som också mår dåligt.

Jag har valt en kompott av alla tillvägagångssätt. Jag håller inte längre något inne längre, för jag upprepar: det är inte värt konsekvenserna. Du är varken ”cool” eller ”stark” som håller problemen för dig själv, tvärtom är det en styrka att erkänna sig svag. Jag skrattar, skriker, svär, gråter, himlar med ögonen, ler, säger vad jag tänker. Tro mig, när vi ses så kan du läsa i ansiktet hur jag mår, utan att jag har öppnat munnen. Jag har fått höra att jag är som en öppen bok. Det finns såklart nackdelar med det också, men än har jag inte hittat den gyllene medellinjen. Jag jobbar på det.

Ware’s egna ord om ångesten:

Med en hel rad diffusa åkommor som kommit och gått senaste tiden så fick jag nog i veckan. Igår hade jag åter ont i halsen så jag skickade ett mail till min chef samt min grupp och frågade om jag kunde komma in och jobba mina tre timmar på torsdag istället. Ville inte riskera att smitta någon. Det var inga som helst problem för dom. För mig blir det däremot det. Så länge jag kan minnas så har jag varit en ansvarsfull person, nästa lite till det extrema. Jag stannade inte hemma från skolan om jag inte hade hög feber och till och med då så fick jag dåligt samvete. Även i november/december 2001 när jag ovetandes hade cancer i kroppen som ledde till andningssvårigheter, smärta i bröstkorgen, feber och energibrist så tog jag maxdos av Alvedon och kilade i väg till min mammas förtvivlan. Jag försökte ju såklart vila ut det till en början, när jag trodde att det var en vanlig feber. Men mitt tålamod är kort när det kommer till att vila, det erkänner jag. Därmed blir min ansvarskänsla emellanåt extrem, jag låter den gå ut över mitt psyke och min hälsa.

Det här är tydligen ångest nummer 4 när man ligger på dödsbädden enligt Bronnie Ware.
Jag kan förstå det.

Det var inte förrän jag insjuknade i cancer, och sedan även vid återinsjuknandet, som jag på riktigt började tänka på människor i mitt liv som jag långsamt tappat kontakt med och som jag saknade. Dom hade prioriterats bort av sådant som jag trodde var viktigare då. Träning, utbildning, en karriär och förhållandet till exempel.

Eller så gjorde jag för stor grej av att ses. Som om det krävdes en middagsbjudning, en fest eller en specifik aktivitet för att umgås med någon. Man kan bara ses också, hänga, prata lite strunt på gräsmattan en solig dag. Eller ett telefonsamtal. Det behöver inte bli långt om du har ont om tid, men bara ett litet ”hej, hur mår du? jag ville bara kolla läget” gör underverk för relationen. Samtalet behöver faktiskt inte avslutas med ”vi måste ses snart” för det sätter bara press. Man ses när man ses. Det viktigaste är att hålla kontakten och se till att bevara vännerna i ditt liv som du mår bra och blir lycklig av.

Från andra hållet märkte jag samma effekt. När jag gick ut med att jag återinsjuknat i cancer så var det många ”tappade kontakter” som hörde av sig, trots att vi inte bytt ord på många år. Några av dom uttryckte själva att det först är när man inser att man är på väg att förlora en person som man kommer på allt man borde ha sagt. Flera av dom har jag fortsatt ha kontakt med och jag tänker inte släppa taget igen. På det sättet kan man säga att cancern fick mig och många andra att vakna upp och inse vikten av vänskap.

Så här skriver fröken Ware angående detta:

Finns det någon du saknar? I så fall, tänk inte så mycket, hör av dig redan idag.

En dag råkade jag snubbla över en otroligt intressant artikel. Den handlade om Bronnie Ware och hennes studie av människor som stod inför döden och som resulterade i den publicerade boken ”The Top Five Regrets of the Dying: A Life Transformed by the Dearly Departing”. Hon är en författare från Australien som har jobbat många år med palliativ vård, det vill säga vård i livets slutskede. I boken delar hon med sig av visdom från de döende patienterna som hon har vårdat.
För det är faktiskt så, det är inte förrän man förlorat något kärt som man inser hur mycket det faktiskt betydde. Och det är ironiskt nog inte förrän man står inför döden som man på riktigt inser vad man ville fylla livet med. Men man kan ta till sig av de tankar från dom som har stått vid ravinens kant innan man själv hamnar där. Lär dig något av andras misstag så slipper du kanske begå dom själv.

Jämtlandstriangeln. Här: Blåhammaren.

Fjällen i Jämtland. Wow vilken upplevelse! Höga berg, djupa dalar, friska vindar, porlande bäckar, ståtliga renar, träd som sprakade av höstfärger… Det var en känsla av frihet som jag har känt vid väldigt få andra tillfällen. Eufori på hög nivå.

”… but nothing compares to this blue and yellow purple pills”. Minns ni den gamla låten med D12? Jag tänker ofta på den när jag tar mina mediciner.

Jag tar några tabletter för att hålla mig uppe. Jag tar några tabletter för att hålla mig nere. Några är för att driva mig framåt. Några är för att hålla mig tillbaka…

Jag får en del förvånade blickar när jag säger att jag fortfarande har en del mediciner. Jag förstår det. Över ett år har gått sedan min transplantation. Många i min fas har bara en eller kanske två sorters mediciner kvar. Det är Calcichew eftersom man ofta har svårt att producera D-vitamin och det är Aciclovir för att skydda mot herpesvirus som man är extra känslig emot. Men min resa har varit lite småkrokig och det har resulterat i en slags eftersläpning vad gäller medicinerna. Dosetten är fortfarande relativt välfylld som synes på bilden. För att skapa en uppfattning om hur det kan se ut rent medicinmässigt 15 månader senare så sammanfattar jag dom lite enkelt här:

• Omeprazol som skyddar min magsäck. Den är trasig från all medicinering och jag måste fortsätta med den här medicinen ett bra tag då jag har visat tendenser till magkatarr och har haft väldigt ont under lång tid nu.
• Indivina . Hormoner som ska stötta mig eftersom min egen produktion är skadad och jag är så pass ung att det är nödvändigt. Utan östrogen riskerar man benskörhet i tidig ålder.
• Calcichew vilket jag nämnde ovan är tillskott av D- vitamin och kalcium.Jag bör kunna plocka bort det snart men professor Ljungman tyckte att jag kunde knapra några sådana till eftersom det knappast skadar med vitaminer.
• Oxycodone som är ett morfinpreparat. Efter en lång tid av smärtor i hela kroppens alla leder så har jag gått på en tredubbel så stor ordination som jag har nu. Den här lilla dosen är kvar efter en tids nedtrappning och inom kort är den borta också. Angående morfin så kräver det en extremt långsam nedtrappning eftersom man kan må väldigt dåligt när man slutar ta det.
• Vagifem, även det är hormoner.
• Aciclovir. Det kommer dröja länge innan den plockas bort eftersom jag är väldigt känslig och ett herpesvirus kan ställa till rejäla problem.
• Prograf är den immunhämmande tabletten som jag skulle fått sluta med för länge sedan enligt plan, men då smärtorna började eskalera i lederna så misstänktes GVHd vara boven. Nu när jag har fått sluta med den sista kortisontabletten så vill min läkare att jag fortsätter äta immunhämmande för att inte de donerade stamcellerna ska få för mycket kraft och angripa mina vävnader igen. Lite knasigt att äta immunhämmande samtidigt som man är känslig för infektioner, men det där är en avvägning som läkarna på hematologen har stenkoll på.
• Naprocur är inflammationshämmande och smärtstillande, ungefär som Ipren. Det är en medicin som man vanligen inte behöver äta efter transplantationen men jag fick den i samband med ledsmärtorna eftersom varken Ipren eller Alvedon hjälpte. Så snart jag har blivit av med morfinet så ska den här tabletten bort också. Känns skönt eftersom det är en enorm mängd bieffekter med den… Men man vill se att smärtorna inte återvänder först.

Ungefär så här känner jag mig…

Malin Rydqvist. Saknad.

Hej Malin,

Så här såg jag ut! Här står jag glatt och poserar med den fantastiska kvinna som klädde upp mig och sydde både min klänning och sin egen.

Det har passerat nästan 9 månader sedan jag skrev till dig sist. Dagarna innan du tog ditt sista andetag. Nu har jag så mycket som jag vill berätta för dig. I lördags var jag på ett häftigt event. Science Fiction- bokhandeln fyllde 30 år och anordnade en bal på Nordiska Museet. Min väninna som jobbar i bokhandeln hjälpte mig med utstyrseln, klädkoden var ”uppklädd eller utklädd”. Jag blev lite både och. Klänningen var stor och vit, jag kände mig som en fluffig marshmallow. Hon är även medveten om hur mycket fjärilssymbolen har kommit att betyda för mig så hon hade införskaffat en tiara prydd av fjärilar och ett stort lila fjärilshalsband. Hon köpte även ett litet spö och hjälpte mig att konstruera ett par vingar. Tada! En slags fjärils- fé- prinsessa! ”Butterfly fairy” kallade hon mig. Jag kände mig väldigt tjusig.

Även om det var aningen läskigt att befinna sig ute bland så mycket folk igen efter så här lång tid av isolering så hade jag en härlig och kul kväll med spännande intryck. De flesta gäster hade verkligen gett allt när det kom till utklädnad och dräkter… wow. Du skulle sett.
Jag är tacksam för att jag orkade vara med ända till balen var slut vid 00:30 trots att jag hade haft feber under tre dagar. Antar att det är en del av återhämtningsprocessen och till stor del utmattningsfeber. Jag har i alla fall inte haft samma hysteriska magsmärtor sista veckan, det är en stor lättnad.

Men så till min bästa nyhet;
Igår var min första arbetsdag! Nervositet. Rädsla. Glädje. Spänning. Upprymdhet. Lycka. Sorg. Nyfikenhet… Jag tror jag kände allt det och lite till från det att jag vaknade till dess att jag klev utanför dörren. Men det var först när jag klev av tunnelbanan och in i vimlet på Stockholm Centrals perrong som jag kände att jag ville spy. Det blev helt enkelt lite för mycket. Med musik i öronen för att tänka på annat så promenerade jag sedan den korta biten till jobbet.

Jag fick återgå till arbetet 25% redan i våras, den 24 mars om man ska vara petig. Önskar att jag hade fått berätta det för dig men du var redan borta och saknad… Dessvärre hann jag bara jobba tre dagar den veckan och tre dagar under veckan därpå innan jag hastigt rycktes bort från vardagslivet igen. Akut blodförgiftning, svår lunginflammation… ja, det såg verkligen mörkt ut. Med handen på hjärtat så var jag övertygad om att det var dags för mig med.
För att slippa tänka på det igen så länkar jag till mina äventyr här i stället för att berätta om dom mer:
25 mars 2014 ”Andra dagen på jobbet avklarad”
4 april 2014 ”Livets orättvisa visade sitt fula fejs”

Igår möttes jag av min chef så snart jag kommit fram. Jag blev glatt mottagen, fick varma kramar och leenden från alla jag mötte.
Malin – det var som att komma hem.
Det gick bara några minuter, sen kände jag mig tillfreds och lugn i sinnet igen. Alla tankar på de senaste 18 månadernas dödskamp försvann. Som att det aldrig har hänt. Naturligtvis fick jag prata om det, mina omtänksamma kollegor undrar såklart och det gör mig ingenting! Men där är det som att jag kan prata om det i tredje person, som att det hände någon annan. Jag får distans.

Nog har tiden fortsatt rinna på medan du och jag har varit borta allt. Det är ommöblerat, vissa personer har slutat och några har börjat, en hel del rutiner har ändrats om och jag har inte någon bestämd plats att sitta på än. Men det gör inget. Inte det minsta faktiskt. Bara att få vara där, damma av gammal kunskap och lära sig en massa nya saker… ja, den känslan är underbar!

När jag insjuknade på nytt i mars 2013 så skrek jag förtvivlat i sjukhussängen efter en normal tråkig vardag. Jag längtade så efter att få stå i regnet och vänta på bussen, kommer du i håg att jag berättade det för dig? Och vet du? Det regnade i morse! Som om det var menat just för mig. Var det du? Det kändes så.
Jag var den enda som gick Regeringsgatan fram utan paraply, med ansiktet halvt uppåtvänt och log med hela ansiktet. Tack.
På kvällen tog jag en fin bild från mitt vardagsrum på regnet som vräkte ner några mil bort, det kändes som en god natt- hälsning från dig.

Idag har det känts om möjligt ännu bättre på jobbet. Dom mer negativa känslor så som nervositet, osäkerhet och rädsla tynar sakta bort och jag börjar finna min karriärinriktade personlighet igen. Hon som älskar utmaningar, är nyfiken, entusiastisk och tror på sig själv. Jag kan knappt vänta, vill kunna allt nu, bara ge järnet! Men jag hålls tillbaka av förståeliga säkerhetsskäl. Endast 25% arbete nu ett tag och i försiktig takt kommer det att trappas upp. Negativ stress påverkar cellfördelningen och immunförsvaret så jag måste undvika det. Det är nog tur att läkarna har koppel på mig tills vidare. Jag känner också själv när jag väl kommer hem att jag är mentalt dränerad. Alla nya intryck, alla människor, all ny information. Det påverkar såklart. Det är lite knepigt att veta hur mycket man orkar med just nu. Men det var med en positiv och skön trötthet som jag somnade in igår kväll. I morgon är jag ledig, på torsdag jobbar jag igen. Tre dagar i veckan, så kommer det se ut. Men lite olika beroende på hur läkarbesöken ligger.

På torsdag åker jag till Jämtland för att fjällvandra med min mor och syster. Vi ska smita ifrån teknikens stresspåverkan några dagar och genom att komma nära naturen försöka släppa allt som varit och se framåt. Det blir en meditativ omstart. En välbehövlig sådan. Håll ett vakande öga på mig och skänk kraft att orka vandra, jag vill så gärna.

Vi bestämde ju att vi skulle ha en after work så snart vi börjat jobba igen, du & jag. Du saknas mig och många många andra Malin. Jag önskar att vi hade kunnat dela det här med varandra. Det är inte rättvist. Det gör ont.
Jag ska försöka leva för oss båda, jag vet att du hade önskat det. Jag kan se ditt sms framför mig där du uppmanar mig till njuta av livet och inte låta den äckliga sjukdomen förstöra den positiva person som jag är. Du avslutar messet med några tröstande ord och sedan någon kommentar som får mig att le. Som du alltid gjorde.

Tänker på dig, ofta.

Många kramar/Din vän i kriget

Äntligen fick jag ge igen! Och inte mot vem som helt… utan mot mig själv! Det är den bästa sortens upprättelse om du frågar mig. För den person som du alltid ska försöka vinna över är dig själv. Alla är vi skapta olika. Man har varierande förutsättningar både vad gäller kroppsligt och psykiskt samt är uppvuxna med blandade erfarenheter. Så att tävla mot någon annan blir för det mesta en orättvis kamp. Men om du hela tiden tävlar mot dig själv, ja, mer rättvis konkurrent kan du knappast hitta. Det är därför den vinsten också smakar som bäst 🙂 Att sätta PB (det vill säga personbästa) är en egokick som heter duga.

Min seger över mig själv i lördags handlade inte om tid, som det vanligtvis gör för en löpare. Den här gången handlade det enbart om att slutföra. Med besvikelsen i minne efter Årsta Runt, eller Stockholm Kvartsmaraton som det också heter, då jag med smärta i magen fick avbryta efter halva loppet, så önskade jag inget hellre än att få passera mållinjen den här gången. Tiden fick bli vilken som.

Jag hade det riktigt jobbigt både dagarna och timmarna innan. Sömnen uteblev helt under natten mot lördagen, av flera anledningar. Jag låg helt sömnlös fram till 04:00 på morgonen. Så många sidor i en bok har jag nog aldrig läst i ett sträck som den natten… Därmed hade jag huvudet som fyllt av gröt när klockan ringde och jag kämpade mig genom dagens olika små måsten med suck och stön. Vid 15- tiden hade jag huvudvärk och var så matt att jag var tvungen till att vila. Tänkte mig en powernap på 30-40 minuter, men det blev visst två timmars sömn… Hoppsan!
Och inte var jag piggare när jag vaknade heller. Under middagen funderade jag starkt på att skippa Midnattsloppet. Min kusin som också var anmäld hade bestämt sig för att inte springa. Jag ringde min mamma och syster och bad dom att komma in för att stötta mig, men då väderleksrapporten var ostadig och dom båda hade lite andra planer så var det väldigt oklart om dom skulle ta sig in. Jag skulle alltså åka dit ensam vilket jag inte alls var sugen på. I vanliga fall har jag inget emot det, de är ändå så rörigt och ont om tid vid starten. Men idag behövde jag någon annans energi och draghjälp.

Här står jag på balkongen en timme innan jag ska åka till starten för Midnattsloppet vid Zinkensdamm. Årets tröja var härligt lax- rosa! Den blev jag pigg av om inte annat.

Tack och lov hade jag en nära vän som också var anmäld. Hennes syster skulle följa med som support och kunde därför också ha hand om våra värdesaker. Att inte behöva lämna in dom var bekvämt, att ha någon där som hejade kändes kul, men framförallt så avgjorde Charlotte saken genom att pusha mig till att springa loppet med henne!
Och såklart peppade mamma mig i telefon bara någon timme innan. ”Bestämmer du dig för att inte springa så ska du inte slå på dig själv för det. Men jag tycker att du ska åka dit. Jag tror att du kommer få kul och må bra av det. Och tänk så gott du kommer sova sen”. Så rätt hon hade. Som alltid.

Zinkensdamm IP, en timme före start

Väl framme vid Zinkensdamms IP så kom energin långsamt tillbaka medan jag väntade på mina vänner. Luften var frisk och sval. Sorlet runt mig var glatt och välkomnande. Det var så häftigt att se alla människor som var där, vilken folkfest!
41.000 anmälda, varav 31.389 som startade, och minst dubbelt så många åskådare. Man kände sig ganska så liten! Och det var läckert med alla rosa tröjor överallt. Dom lyste verkligen upp den halvskumma kvällsskymningen.

Mamma ringde och meddelade att hon och sambon tänkte åka in för att försöka få en skymt av mig under loppet. Det gjorde mig väldigt glad!
När mina vänner dök upp så kände jag mig ännu mer peppad. Vi bestämde en mötesplats vid målgången och sedan skyndade jag & Charlotte iväg. Tack och lov för att hon var med mig! Vi var nämligen något sena till starten och insåg att vår startgrupp var långt framför oss och redan höll på med uppvärmningen… Nytt för i år är att om man hamnar i fel startgrupp så blir man diskad. Jag med mina torra hornhinnor efter strålningen (och för att jag slarvar med ögondropparna) borde kanske ha haft glasögonen på mig så här i efterhand. Speciellt i kvällsmörker ser jag inte särskilt bra… Charlotte fick därför agera både bulldozer och ledsagare. Med mig i släptåg lyckades hon tränga sig fram genom hela startgrupp 3E för att nå fram till grupp 3D i tid till startskottet.

Starten går! Det lax- rosa ledet strömmar fram längs Stockholms gator

Vi hade sällskap nästan hela vägen, helt oplanerat. Under ett så här stort lopp (tydligen Europas största mil- lopp) så är det svårt att hålla koll på varandra. Dessutom har ju alla likadana tröjor på sig under just Midnattsloppet! Och för det tredje så är man sällan i exakt samma fysiska dagsform. Men just den här kvällen verkade det så. Ena stunden lotsade Charlotte mig framåt och andra stunden så var det jag som sicksackande ledde henne genom folkmängden. Under de första 3 kilometerna så sprang vi sida vid sida och småpratade. Sen försvann hon för en stund och jag trodde att vi hade dragit från varandra. Helt plötsligt i backen vid Sofia Kyrka så dök hon upp bredvid mig igen! Sedan försvann hon på nytt och poppade upp som gubben i lådan en stund senare. Så höll det på.

Jag och Charlotte, mycket nöjda med kvällens prestationer

Efter 6 kilometer fick jag ett samtal. Eftersom jag sprang med mobilen för att kunna lyssna på Spotify i lurarna så kunde jag också svara via headset. Det var mamma. Hon och Rickard hade tydligen både sett och ropat efter mig men jag hade missat dom. Inte så konstigt i och för sig, i mörkret så såg jag som sagt väldigt dåligt och hade fullt sjå att inte göra om samma sak som under Stockholm Maraton; snubbla på mina egna fötter. Eller någon annans för den delen. Dessutom ropar ju folk längs hela banan och både ”mamma”, ”Anna” och ”Sanna” låter ju som ”Hanna” så efter ett tag slutar man liksom lyssna. Hon bad mig i alla fall att hålla höger kant under resten av banan vilket jag gjorde och vid 8 kilometer så såg jag dom båda till min lycka! Det är en sån energikick att se någon man känner som står och hejar under ett lopp. Därifrån och sista biten så var jag slut i hela kroppen, mjölksyran sved i vader och lår, men psyket var totalskärpt. Fokus var bara framåt. Ett steg till. Och jag sprang lycklig, nöjd och stolt in över mållinjen och tog emot min lilla medalj.

Varför jag berättar om mina motgångar innan loppet, både psykiskt och fysiskt, är inte för att försöka upphöja min prestation. Jag fiskar inte efter uppmärksamhet, bekräftelse eller medlidande. Allt det klarar jag mig utan, för den enda kritik jag egentligen lyssnar på och tar åt mig av är min egen. Det jag vill försöka få fram är hur drivande tankarna är.
Jag hade det ju extremt kämpigt även innan maran. Då som nu så hade jag inte många löppass i bakfickan som förberedelse utan det var alldeles för många timmar på soffan av olika skäl. Men finns viljan där, och kanske någon som stöttar och uppmuntrar, så klarar man det mesta. Och känslan efteråt är fantastisk. Den blir om möjligt än häftigare om det har varit en lång väg dit.

Löpningen är bensinen till motorn som håller min bil i gång. Utan den skulle jag inte röra mig framåt. Utan den skulle jag inte återhämta mig så bra efter varje smäll jag får, det är jag övertygad om.
Den är också min morot. Prestationen ger mig egokickar och endorfiner, loppen som jag anmäler mig till blir drivkrafter. Målen som jag sätter upp, mina önskade personbästa, ger mig motivation och något att se fram mot. Att kämpa för. Det är väldigt nyttigt.

Det är viktigt att ha drömmar och mål, oavsett hur stora eller små dom är. Oavsett var du befinner dig i livet. Och om du råkar befinna dig på botten så är det viktigare än någonsin. Vad är ditt mål? Vad är moroten i livet som får dig att ta nästa steg, att höja blicken och sikta framåt? Har du inget aktuellt så se till att hitta något. Vad vill du åstadkomma? Kunna? Uppleva? Skriv ner.

Våga utmana dig själv! Som dom säger; sikta mot stjärnorna och landa i trädtopparna. Jag vill bli snabbast i världen. Men om jag klarar att sätta personbästa på milen och på maran så är jag grymt nöjd med det också 🙂 Cancern har slagit ner mig och tvingat mig att sänka mina mål något, men jag ska komma tillbaka. Sakta reser jag mig.

Dröm.
Försök.
Satsa.

Är du sugen på löpning? Vill du prova på för att se om det kan bli din grej? Kanske nästa års midnattslopp kan vara något att satsa på. Det är ett av de roligaste lopp jag sprungit.
Jag kan också varmt rekommendera sidan www.marathon.se. Här finns tips, inspiration och olika program för alla typer av löpare – nybörjare som elit. Under fliken ”loppen” kan du säkert hitta någon kul motivations- utmaning som passar dig.