Det där privata vi inte gärna pratar om.

Hemma idag igen 😦
Urinvägsinfektionen försvann lika plötsligt som den kom, helt utan antibiotika. Igår kväll hade jag fortfarande väldigt ont i magen men natten blev lugn och i morse fanns inga känningar. ”Vad skönt!”, kan man tänka. Jo absolut, förvisso. Men det är lite oroväckande också. Eftersom det försvinner så snabbt så är det kanske inte en bakteriell infektion… så vad beror den på då? Varför är det återkommande? Varför kommer den akut, blir så kraftig och sen bara försvinner? Det måste ju helt klart utredas. Jag försökte ringa till ALLO- teamet i morse igen för att berätta om den här konstiga vändningen, fråga om jag trots det skulle åka till sjukhuset och lämna urinprov (vilket ju ändå förmodligen inte skulle visat något) och berätta att jag inte hade hämtat ut penicillinet. Men en telefonsvarare berättade att dom hade konferens hela dagen och inte skulle vara tillgängliga förrän i morgon bitti. Jahopp. Inte mycket att göra åt. Jag ska ringa i morgon igen och håller under tiden tummarna för att det inte återkommer under natten.

Men jag har inte varit pigg och kry för det inte. Förutom att jag har huvudet fullt med snor och är matt så har jag haft 38 grader feber idag igen. Men även det är såklart något som verkar komma och gå så jag vet ju inte riktigt om det är kopplat till förkylningen eller inte. Konstaterat är i alla fall att mitt immunförsvar verkar lite grinigt. Så jag har försökt att ta det lugnt idag även om jag är ganska trött på det.

Det blev ett väldigt jobbigt besök på gyn för två veckor sedan… Har inte ens orkat skriva om det hittills.Inte bara för det har varit en röra med vilken avdelning jag ska till senaste tiden. Dr Elfgren som har hand om mig sen en lång tid tillbaka jobbar nämligen både på Kvinnokliniken (K69) samt SESAM/Vulvamottagningen.
Nej, det jobbiga låg dels i själva undersökningen (såklart, den är ju aldrig så särskilt rolig), dels i oron över vad man skulle hitta för något och dels dyker det upp minnen som ett trauma.

Jag vet att några av er läst min blogg under lång tid och vet att jag vid några tillfällen skrivit öppet om vad som kan hända i Snäckan när man genomgått en transplantation. Det är inget kul ämne, men vi måste prata om det. Några saker nämner jag igen här.

Jag har genomgått flera koniseringar (dvs att man skär bort en bit av livmodertappen och jag har inte längre någon tapp kvar…), jag har opererats med laser uppe vid livmodern och jag har emellanåt GVHd i slidväggarna som orsakar en inflammation som kan ”dra samman” slidväggarna. I allra värsta fall kan det växa ihop, men jag tackar högre makter att den här GVHn upptäcktes i tid för mig. Dessutom blir slemhinnorna väldigt tunna och sköra så även dom måste behandlas. Allt det här har gjort mina undersökningar smärtsamma. Vid enstaka tillfällen har en undersökning inte ens varit möjlig då jag har varit för trång för att gynekologen ens ska kunna få in det där ”skohornet” som dom använder för att öppna upp med, utan att det gör förbannat ont. Andra gånger har man kunnat föra in instrumenten men slemhinnorna har varit tunna som vatten och jag har fått skrapsår som svidit och bränt efteråt. Det är kanske inte så konstigt att jag våndas inför varje undersökning eftersom jag aldrig helt säkert vet hur ”undersökningsbart” mitt underliv är, eller hur pass ont det kommer göra.

Jag är smärttålig, det är jag verkligen. Men förra undersökningen blev traumatisk och jag har dessutom fått besöka gyn flera gånger varje år i 5 år nu. Fed up, minst sagt! Jag mår illa när jag tänker på fler undersökningar. Dessutom har det dragit upp en massa jobbiga minnen (privata utanför cancerbloggen) och till råga på allt har ”me too” varit aktuellt länge nu och man har fått höra så hemska saker som kvinnor varit med om.
Jag tycker jättemycket om min gynekolog. Hon är väldigt snäll och varsam, alltid förstående. Hon har aldrig tvingat mig till någon undersökning. Så det har inte med henne att göra utan med alla redskap och smärtan jag känner ett par timmar efter undersökningarna som gör att det känns som ett övergrepp. Något främmande och obehagligt har blivit infört. Och jag kommer ibland hem och fortfarande känner en molande värk eller sveda i underlivet.

Låter det här helt bisarrt eller kan du förstå vad jag menar?

Kort sagt bröt jag ihop ganska omgående. Jag bad om att slippa bli undersökt, åtminstone slippa ta biopsier. Hon gick genom min journal och skrev ner vad de senaste proverna har visat. Hon letade också upp senaste datumen för undersökning och behandling. Det visade sig sen att en undersökning var nödvändig. Helst även en biopsi. Jag bär ju på de ökända HPV-viruset som finns i olika former. Jag bär på tre stycken om jag inte minns fel och en av dessa är den som blir cancer. Typiskt.
Men det har ju inte gått så långt än att det hunnit utvecklas till det måste förtydligas!

Senast det togs prover så hade cellförändringarna försvunnit på vissa ställen men fanns kvar som lågrisk på andra.

Jag var i för upprivet tillstånd. Dessa undersökningar är ju psykiskt knäckande. Jag vet aldrig vad dom hittar. Det vet man väl inte normalt heller, men risken är större för mig att dom hittar högriskcellförändringar som leder till jobbiga behandlingar. Och ovanpå det så är det jobbiga minnen kring missfall, sterilitet och även cancern i sig.

Varför jag?…

Därför bestämde hon sig för att titta först och se om det verkligen var nödvändigt med biopsi och åtminstone börja med cellprov. Förmodligen kommer det visa något utan att kunna säga graden av det så jag får nog räkna med biopsier tillslut i alla fall. Fasar för det… Så med hjälp av det redskap till vänster på bilden ovanför, det som ser ut som en mascaraborste, så skrapade hon fram cellprovet. Det gjorde verkligen ont den här gången, säkert delvis för att jag spände mig, och jag blödde lite.
Men det mesta jobbiga i det här ligger i tankarna.
Och tankarna startar reaktioner.
Och reaktioner kan påverka hur något känns.
Det tror jag är en stor anledning till att undersökningarna alltid gör ondare nu än dom någonsin gjort. Jag vill ändå förtydliga det, att innan allt det här hände så hade jag faktiskt inga problem med gyn- undersökningar, förutom det självklara i att känna sig utlämnad i den där stolen med benen i vädret och strålkastarlampan riktad mot grottan.

Så jag vill inte skrämma kvinnor från att göra sin cellprovtagningar. Tvärtom!
GÖR DOM!
Jag lovar dig att livmoderhalscancer är värre än cellprovet så det är värt obehaget.

Nu får vi se vad detta visar. Provsvaret kan ta 6-8 veckor och är inget som kan påskyndas. Det känns lite skönt. Däremellan ska jag träffa en kurator som jobbar med just psykiska besvär kring sex och samlevnad, exempelvis med de som lider av smärtsamma vestibulit som helt kan hindra kvinnor från att ha sex. Kanske kan hon hjälpa mig bort från minnena av de smärtsamma ingrepp jag tvingats genomgå i mitt privataste och ge mig tips på hur jag ska kunna slappna av mer i gynstolen. För undersökningarna kommer pågå regelbundet med korta intervaller under lååång tid framöver så det är viktigt att jag kan fortsätta utan att det orsakar ännu mer trauma.

Det enda positiv i det här besöket var att hon tyckte allt såg så fint ut! Hon såg inte mycket av GVHn och slemhinnorna verkade friska. Så det är bara att fortsätta med östrogen som hittills. Sen måste jag bita ihop och acceptera det faktum att jag är i klimakteriet, något som påverkar både humör och slemhinnor i perioder. Och såklart, vallningar… Svettningar som får mig att vilja slänga av mig kläderna på publika platser, men inte på ett sexigt sätt, och sedan krypa ur skinnet för att kunna svalka alla inre kokande organ. Man vet ju att det är en del av livet. Men inte en del av en 30-årings liv.

Jag är en äldre kvinna i en yngre kvinnas kropp helt enkelt.

God natt!