Mina årsdagar bjöd inte på det jag önskade. Och nej, jag kan inte få barn.

Alltså… Jag vet knappt var jag ska börja längre. Det händer så mycket i mitt liv nu så allt är bara en enda röra som jag mår dåligt över. Och då menar jag på den ”sjuka sidan” av mig. Klart det händer en massa galna saker för friska Hanna också, men det hör till vardagen och är sådant som jag längtat så efter. Vanliga problem är helt okej.
Det som är irriterande med detta är knappast att huvudet flödar över av saker att skriva, jag älskar ju att knappa på tangenter och formulera meningar med betydelse! Nej, det mest störande är att jag ju inför transplantationen fick veta att vi skulle räkna med åtminstone ett år av problem och tunga motgångar. Min väninna ”Nyckelpigan” hade så gott som inga mediciner eller läkarbesök kvar samt jobbade 100% efter ett år.
Jag är mycket glad för din skull min kära vän, tro inget annat! Jag är bara sotis för att det inte alls går lika bra för mig.
Jag hade alltså det där enda året att ställa in mig på när jag startade resan. Och jag räknade ner månader och dagar…

När jag sedan firade min ettårsdag den 31 maj 2014 så insåg jag till mitt stora förtret att det inte var över än… jag var svag, åkte på det ena efter det andra och kunde fortfarande inte arbeta efter en tung smäll med blodförgiftning. Så jag mobiliserade mig och gjorde mig redo för ytterligare några månaders kamp. 2015 skulle bli mitt år!

Den 31 maj 2015 firade jag knappt. Jag tjoade lite för mig själv innerst inne och jag tror att jag tog en sipp skumpa. Det var enbart för att jag fortfarande levde – och sånt bör man ju kanske vara tacksam för – men inte för att jag såg någon framtid. Motgångarna fortsatte nämligen dyka upp och fysiken var till och med sämre än året innan (hur nu det kunde gå till??). 
Däremot, på just den dagen, träffade jag en person för första gången som jag då inte hade en aning om skulle komma att betyda så mycket. Kanske är 31 maj någon slags ”livsvändare” för mig på olika sätt?

Du som har läst min blogg, delvis eller fullt ut, vet att jag har kämpat mycket och hårt. Trots att livet hela tiden gett mig hårda knuffar – och en och annan käftsmäll – så har jag mödosamt rest mig från mark och hål med hjälp av min medfödda envishet och alla hjälpande händer och stöttande ord i min närhet. Men plötsligt tog det slut. Inte hjälpen och stödet runt om förstås! Ni fortsätter vara tålmodiga och underbara. Men min envishet. Min motivation. Mitt ljus i tunneln. Det tog slut.
Men alternativet att bara ligga ensam i ett mörkt rum dag ut och dag in är trots det inte ett alternativ (även om det emellanåt känns enormt lockande, visst?). Så nu har jag utökat min krets av händer som drar mig upp och knuffar mig framåt. Jag har min terapeut och jag har min livscoach. Jag vågar inte riktigt tro än, men jag vågar leva i nuet och det är väl bra nog för tillfället?

I maj fyller jag 3 år. Ska det bli mitt avstamp bort från cancer och följdkomplikationer? Tiden får utvisa som man så fint säger. Jag orkar inte riktigt tänka så långt fram,

Något jag vill ta upp nu (inte för första gången, för jag vill minnas att jag har haft inlägg med detta ämne tidigare) är det här med barnlösheten som de flesta drabbas av efter en cancerbehandling. Anledningen till att detta ämne ploppar upp i huvudet idag är för att jag nyligen läste i ett cancer- forum om den sorg många unga drabbade känner, och att man upplever det som att sjukdomen har berövat en möjligheten till att få barn. Så även jag.Dessutom har frågan om jag är steril faktiskt ställts mig två gånger nu under kort tid och det är bra att upprepa svaret. Tack förresten för att ni vågar fråga om sådana känsliga saker. Jag uppskattar förtroendet och uppmuntrar nyfikenheten för att sprida kunskap.

Ja jag är steril.
Jag kommer aldrig kunna få barn på naturligt sätt.
Jag kommer tvingas gå genom många processer och slåss mot regelverk för att kunna få en äggdonation eller adoptera. Och det kommer jag inte ens kunna ta upp på tal förrän om minst ett år till var det senaste beskedet.

Det finns föräldrar som slår sina barn, misshandlar dom verbalt, tvingar dom att växa upp i missbruk eller i sådan fattigdom att man varken har råd med mat eller kläder. Ändå kan dessa personer bli föräldrar, ingen kan stoppa dom.

Men inte jag. Jag anses nämligen inte vara en lämplig mamma. Min kropp är inte längre pålitlig nog att klara av en graviditet. Jag anses vara en risk som förälder eftersom jag har återinsjuknat en gång och mycket väl kan göra det igen. Visst låter det absurt?
Typ ”neeeej, dig vill vi nog inte låta ta hand om ett barn… du kan ju dö ju!”. Nähäää. No shit. Motfråga; är jag verkligen ensam om det?
Jag vet att jag skulle ha blivit en fantastisk mamma, men att behöva slåss för att få bli det var inte vad jag räknade med och jag vet inte längre om jag vill ta den kampen också. Det räcker liksom med det som har varit.

Men när det kommer till cancer och sterilitet så skiljer det sig lite från fall till fall. Det gäller främst de som har strålats och transplanterats, men kan även drabba de som enbart fått cellgifter.
Efter min första behandling för 15 år sedan så hade jag kvar en viss förmåga att bli gravid (och lyckades ska tilläggas, men jag förlorade fostret… fast det är en annan historia ).
Sedan återinsjuknade jag och efter den här andra omgången med strålning och nya celler så är chanserna minimala. Det som några läkare, professor Ljungman och gynekologer har sagt till mig är att det inte finns några som helst möjligheter i dagsläget, men att mirakel sker och kanske kommer äggstockarna någon gång vakna till liv igen

Tyvärr är jag en mycket cynisk människa som inte tror på mirakel. Däremot tror jag på ödet och hoppas att det finns någon mening i allt det här.

Det jag verkligen vill förmedla till dig som insjuknat är att du ska FRÅGA. Ta upp allt du undrar över kring sterilitet med din läkare. Hur ser det ut för dig? Vad gäller med din typ av behandling? Kan du få frysa in ägg eller spermier? Sådana här frågor känns inte viktiga när man precis fått en cancerdiagnos och det sista man tänker på med en dödlig sjukdom i kroppen är framtid och barn. Men tro mig, frågorna kommer att dyka upp förr eller senare.
Jag önskar att jag hade tagit upp det på en gång. Min cancer var en akut form så cellgifterna skulle börja pumpas in samma kväll. När vi väl kom in på ämnet att frysa ner ägg så var det försent, hela min kropp var redan förgiftad och det hade kunnat innebära livsfara för mig att genomgå den typen av ingrepp som det innebär.
Det här är inget som läkarna normalt tar upp. För det första så är all fokus på tillfrisknad och inget annat. För det andra finns det fortfarande inte så mycket kunskap kring vad som händer efter en behandling eller hur stora riskerna vs chanserna är för att bli steril. Men för unga är det ett ENORMT viktigt ämne att få prata om och man måste få veta vad man står inför. Ta reda på dina alternativ.

För alternativ finns det alltid, sen om man väljer bort dom så som jag är på väg att göra, det är ju upp till dig själv.

Och till er läkarstuderande som jag råkar veta hamnar här på bloggen i bland (varmt välkomna förresten!); prata om allt sånt här med era patienter! Även om vissa av er inte kan det medicinska så kan man alltid finnas där som ett samtalsstöd. Fråga om det finns en rädsla kring vad som kan hända med sexlivet och möjligheter att bli gravid efter en cancerbehandling. Det är vanligt att man totalt tappar sexlusten efteråt, vissa får stora svårigheter att genomföra samlag överhuvudtaget, kroppen förändras och svarar inte alltid på samma sätt efteråt, hormonerna fuckas upp, äggstockar somnar in (som mina), spermierna förstörs… Det finns så mycket.

MEN vissa klarar sig helt utan problem efteråt och det är också viktigt att veta. Jag tänker att om man informerar i tid och låter den drabbade få prata av sig och lugnas, så kan man åtminstone undvika oförberedda situationer eller placebo- framkallade problem i sexlivet.
Hoppas jag lyckas göra mig förstådd? Skräm in upp dig själv eller någon annan med vad som kan hända, men var medveten.

Nej nu räcker det för ikväll. Det finns mer att ta upp inom ämnet men det här är så väldigt tungt för mig att skriva om eftersom just barnlösheten fortfarande bränner i hjärtat. Men jag ska nog ta mig förbi den bitterheten och sorgen också. Lämna det bakom mig tids nog – som allt annat. Det blir som det bli ändå. Jag tröstar mig med min fatalism.

Dessutom är det midnatt och jag ska jobba i morgon. Hur lyckas jag? Jag fångas av bokstäverna… Klister på tangenterna.

En sista sak;
Jag har blivit ifrågasatt och fått skeptiska blickar när jag nämnt att jag som 30-åring skaffade kanin. Det kanske inte är jättevanligt… snarare något man ger sina barn för att ha något att öva ansvar på. Men du måste förstå. Jag var länge isolerad. Avskärmad från omvärlden kände jag mig enormt ensam. Mitt eget missfall och cancerns lyckade försök att ta min fertilitet gjorde mig ledsen och tom. Jag vet att en kanin inte är ett barn – så bakom flötet är jag inte – och han kommer aldrig kunna ”läka” den delen i mig som verkligen ville bli mamma. Men det är ett litet substitut ändå. Någon att ta hand om och som behöver mig, någon att skratta åt, någon som håller mig sällskap, någon som väntar när jag kommer hem. En hund är för krävande. Fiskarna är inte mycket att gosa med. En kanin är perfekt.

Så jag kan framstå som lite märklig i andras ögon för att få ha honom, det gör inget 🙂

Lakrits har precis tappat så gott som all sin tjocka vinterpäls och ser ut som min lilla teddydvärgvädur igen, istället för en stor dammråtta.
Natti natt

5 reaktioner till “Mina årsdagar bjöd inte på det jag önskade. Och nej, jag kan inte få barn.”

  1. Tack så mycket 🙂 Ja han gör mig glad på många sätt. Jag får lite kommentarer hit och dit om hur märkligt det är att man köper en kanin i min ålder, men när jag kommer hem till honom så rinner alla kommentarer av mig. Han ger mig glädje och det räcker så.
    Du har helt rätt och jag tror att man behöver dom än mer när man är sjuk och djur helar och läker även om dom kräver en del energi i utbyte. Det är inte för inte som man har börjat introducera en form av terapi på ålderdomshem med hjälp av hundar. Studier visar att kroppen utsöndrar endorfiner bara av att klappa ett djur.
    Ta hand om dig. Kram/Hanna

    Gilla

  2. En underbar bild! Jag förstår såväl att det berikar ditt liv att komma hem till din fina kaninpojke. Djuren har varit ett stort stöd för mig genom åren och varenda en, från marsvinen till hundarna, har haft sina egna personligheter som gör att jag fortfarande minns dem med glädje och värme. När man är sjuk och utsatt så har de en förmåga att läka en med sin mjuka och tysta närvaro.

    Gilla

  3. Hej,
    vad glad jag blev av att läsa ditt meddelande! Inte för att du har en ovanlig diagnos såklart, men för att du någonstans i mina inlägg har känt att du inte är ensam. Egentligen spelar det ju ingen roll vad det är för sjukdom/diagnos man har, det är kampen emot som enar.
    Jag fick ju själv hjälp och tröst av en blogg när jag fick besked om mitt återfall. Jag följde den veckorna innan transplantationen för att se vad jag hade framför mig. Utan den hade jag bara trevat i mörker. Nu kunde jag förbereda mig mentalt.

    När du säger att din behandling kommer se liknande ut, är det då transplantationen du syftar på? Om det är så att du vill prata om den, fråga något eller bara skriva av dig, så får du gärna maila mig: hanna.bylund@hotmail.com

    Det betyder mycket för mig att kunna använda all den skit jag har gått genom till något bra, så att inte allt det här har varit helt i onödan. Så för varenda liten skriven rad jag får om att mina inlägg gjort någon påverkan så blir jag väldigt glad och tacksam. Så jag uppskattar verkligen det du skrev ska du veta.

    Ja, Lakrits är allt annat än fördomsfull. Han är rolig, busig och en otroligt bra lyssnare! 🙂 Dessutom kan jag sitta och bara titta på honom för jag inspireras av hur lätt allt är i hans värld. Den består mest av bus och ett evigt sökande efter något gott att äta. Inget grubblande eller existentiella kriser.

    Oavsett om du hör av dig till mig igen eller inte så önskar jag innerligt att allt ska gå rätt väg för dig. Jag tänker inte skriva ”var stark” för det behöver man inte alltid vara, men kämpa 🙂

    Var rädd om dig.

    (Tack för låt- tipset, den var väldigt bra. Gillade den skarpt!)

    Gilla

  4. Har skummat igenom din blogg sedan i fredags.. Fick en extremt ovanlig diagnos då och ville bara säga att du är en otrolig inspiration. Så stark, en riktig hjälte. Har hjälpt mig som fan. Tror inte allt lagt sig i mitt huvud än men bara av att läsa dina inlägg ger mig hopp, även om vi inte har samma diagnos så kmr min behandling se liknande ut. Du behöver inte alls svara mig. Vill inte lägga någonting på dig. Vill bara att du ska veta att det du skriver verkligen hjälper andra.

    Sedan, djur är helt underbara. Bättre än många människor. Dem har inga fördomar utan ser oss som de personer vi är, villkorslös kärlek. Så skit i om andra kollar snett eller tkr det är konstigt. Det är deras problem. Dem blir som ens småsyskon.

    All kraft och styrka till dig. Hälsningar från söder
    (Bättre nu – Rawa, Viktor Ax)

    Gilla

  5. Jag har full förståelse för att du är besviken och ”sotis” över att du inte kommit längre efter snart 3 år. Visserligen tog det 2 år för mig innan jag jobbade 100% – efter 1 år hade jag plufsigt månansikte och var mycket svag – men nu efter snart 3 är jag i full sving och känner mig frisk. Det borde du också få göra!!!!
    Och sorgen över steriliteten måste vara ett riktigt tungt slag ovanpå allt det andra. Dessutom misstänker jag att den inte är helt accepterad hos alla människor – inte lika OK att prata om som om man har förlorat någon. Jag hoppas att det löser sig med äggdonation så småningom, för jag är säker på att du skulle bli en underbar mamma!!!!
    Men det där med Lakrits kan jag inte alls förstå. Att någon ifrågasätter det alltså! En katt eller hund kan man ju skaffa sig vid vilken ålder som helst så varför inte en kanin? Jag tycker att det är ett underbart sällskap med ett djur, och dom får en att må bättre, speciellt när man är nere. Min dotter skaffade ett marsvin när jag var i 40-årsåldern. Jag var lite motvillig först, men det var svårt att inte ta den lille rackaren till sitt hjärta – han var så personlig och härlig. När han dog några år senare grät jag floder. Kanske patetiskt, men jag saknade honom så himla mycket långt efteråt.
    Stora varma kramar till dig från mig!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s