Jobbansökan

Kära läkarvård, omsorg och andra vårdanstalter 
(och ni andra förstås),


jag är en kvinna på 29 år som söker ett nytt uppdrag. Min senaste tjänst tog hastigt och olustigt slut och nu står jag här igen.

Jag är en driven person och förbannat envis, även manipulativ har jag fått höra, vilket gör att jag ofta får som jag vill och även är en bra ledare. Jag gillar att bestämma. Och när jag tar mig för något så blir det gjort.
Jag är kreativ och kommer på nya sätt att leva hela tiden. Nästan varje dag skulle man kunna säga. Både min kropp och själ har fått ta hårda smällar sedan jag för första gången såg dagens ljus, något som har stärkt mig. Jag vill i alla fall tro det.
Jag är troende och ber till min egen gud som jag kallar Ödet. Men på senare tid har jag blivit sviken och nu har jag bestämt mig för att inte förlita mig på någon annan än mig själv. 
Jag är sambo med en liten kille på 8 månader. Han har långa öron, fluffigt hår, stora framtänder och han skuttar hellre än går. Han är rar men betalar aldrig hyra trots att jag tjatar, så jag önskar en tjänst med bra betalt så att jag har råd att bo kvar.
Jag är en glad dam, förutom när jag är arg och ledsen. Min humor är ganska rå och det är för det mesta bara jag som skrattar, men det gör inget. Jag kan ju inte hjälpa att andra inte förstår.

Jag är inte född med talets gåva, det erkänner jag. När jag är glad pratar jag för högt, när jag är arg så stammar jag och använder fel ord i fel sammanhang och när jag är ledsen så får jag inte fram en enda mening. Och just det, jag är inte kapabel till att använda ordspråk eller talesätt. Tydligen heter det inte att man är ”tappad bakom ett hörn” eller att man ”har någon som i en liten hink”… Men jag inbillar mig att folk ändå förstår vad jag menar. Däremot är jag lyckligt lottad med något annat; jag är en jävel på att skriva! Och att virka korgar. Men mest att skriva! Jag får folk att engagera sig, att förstå, att skratta, att gråta, att syna sig själva, att bli nyfikna… allt utifrån vad jag själv bestämmer mig för att förmedla. Detta är något som jag kan implementera på det mesta och det har hjälpt mig mycket i mitt liv. Kanske har just Du användning för min förmåga?

Jag älskar att dansa, att springa, att läsa (allt! det är min föda), att hobby- fotografera, att hämta energi hos min kärleksfulla far i vackra Örnsköldsvik, att ligga på klippor en het sommardag tillsammans med vänner och lyssna på vågor, att resa och upptäcka nya platser, att ta ett glas vin och skvallra, att prata om livet och existentiella frågor med min mor, att ha pyjamasparty med min syster och äta gott till vi inte ens kan resa oss ur soffan, att se på gamla klassiska filmer och att sova. Min stora idol är Marilyn Monroe. Hon är som isberget som man bara ser toppen av, men självbiografierna avslöjar så mycket mer. Hon var utåt en vacker och dum blondin (under mitt färgade hår är även jag ordentligt blond) men bakom stängda dörrar var hon en orolig själ med ett tufft liv och bipolär sjukdom. Jag identifierar mig med henne som person. Jag tycker också om Nalle Puh. Det är en klok björn det där. Och fler borde leva som Homer Simpson. Vi skulle vara så mycket gladare då!

Nog om andra, just nu är det ju mig själv som jag försöker sälja! Fortsätt läs och försök passa in mig på ett framtida yrke.

Jag har stora erfarenheter av livet men jag börjar med att snabbt rada upp några av mina många små. Jag har jobbat med hälsokost, trots att jag inte direkt är hälsan själv. Men jag vet i alla fall hur man bör leva och äta för att vara hälsosam om man vill, och det är ju bra. Jag har jobbat som badvakt trots att jag inte kan nå botten. Det gör ju ont i öronen för tusan… Men jag har ett gällt skrik så jag hade ju kunnat tillkalla hjälp, det räcker väl? Jag har testat på att sälja märkeskläder för barn, att bereda smörgåsar på Subway, att hyra ut bilar på Avis, att flänga runt som ambulerande konsult hos Placera Personal och mycket mer.
Jag har ingen utbildning och kan inte kalla mig för något flashigt så som ingenjör eller kirurg. Jag kallar mig bara för Hanna kort och gott, med en något plågsam gymnasieutbildning inom media och journalistik, en kort tids makroekonomi, en ännu kortare tid i juridisk översikt och ett pinsamt försök på en målarkurs och som skridskoprinsessa (min lillasyster skrattar högt och hysteriskt när man nämner det sista) . Sen lite språk. Jag vet hur man säger ”jag älskar att dansa” på spanska, ”hajen har tårar” på tyska och ”se på mig är du snäll” på franska. Mycket bra att kunna.

Men jag råkar ha en magisterexamen i något väldigt viktigt som jag tror kan komma till nytta hos er.
I årskurs 9 så rycktes jag ur skolan av mr. Leukemi Cancer för att hemskolas i Överlevnad steg 1. Det gick ut på att lära sig bita ihop, hålla skenet uppe och att trotsa dödsångest. Den lilla praktik som var handlade om att dölja att jag egentligen var sjuk, att lära mig kräkas i en påse istället för på golvet, att kunna sova trots illamående och att frisera en peruk. Jag gick ur skolan med nöd och näppe och klev ut i livet igen med förhoppning om en lyckad framtid.

För några år sedan, den 7 mars 2013 för att vara exakt, så tyckte Herr Cancer att jag var redo för Överlevnad steg 2. Den här kursen var mer praktiskt lagd. Det teoretiska kunde jag ju med bravur redan. Men alla övningar var tunga och proven svåra som fan. Jag testade inte bara på att ta emot cellgifter utan även att strålas, transplantera blodsystemet och att slåss mot följderna och bära upp en trasig kropp.

Här är ett axplock av vad jag har testat på, lärt mig och fått erfarenhet av genom livet:

  • Ljumskbrock
  • Blindtarmsinflammation
  • Brutet nyckelben, revben och utslagna tänder
  • Leukemi
  • Pneumosystis Carinii och känslan av att långsamt kvävas
  • Svåra svinkoppor
  • Depression
  • Diabetes typ 2 och kunskap i att ta insulinsprutor
  • Att tappa håret och svälla upp som en ballong av kortison
  • Mer depression
  • Cellgiftssprutor i arm, mellan ryggkotor och i lårmuskeln
  • Att behandla mig själv med antikroppar genom sprutor i lår och mage
  • Att hantera 30 olika mediciner samtidigt med allt vad det innebär, främst ont i mage
  • Ytterligare lite mer depression
  • Anemi
  • Olika sorters allvarliga tarmbakterier
  • Kraftig undervikt med efterföljande komplikationer
  • Två dödliga blodförgiftningar
  • Att operera in slangar i halsen i vaket tillstånd
  • Att av misstag vakna under en operation
  • Grövre graden av depression
  • Gikt
  • Bindvävsinflammation
  • Sterilitet
  • Cellförändringar, inte bara i blodet utan även på livmoder och hud som alla krävt behandling och kirurgiska ingrepp
  • … och mycket mer

Var och en av dess erfarenheter har behandlats på olika sätt och var och en av varje behandling har gjort mig starkare, visare och mognare. Det ska mycket till innan jag lägger mig ner och vägrar resa mig igen. Jag har inte längre någon rädsla för att dö, däremot över att behöva dö smärtsamt eller vetskapen om den sorg hos andra som man lämnar efter sig. Jag är inte längre spruträdd, skraj för kniven eller nervös för att sövas. Jag har heller inga som helst problem att svälja stora eller många tabletter på en och samma gång. Däremot avskyr jag att bli inlagd på sjukhus och undviker det in i det sista.

Jag hyser stor kunskap om kroppen, sjukdomar och mediciner med inriktning på blod. Men den största och kanske viktigaste visdomen som jag har fått är av hur man mentalt påverkas av en allvarlig och kanske rentav dödlig sjukdom.

Nå, vad säger Ni? Visst måste det väl finnas något sätt, någonstans, som jag kan få användning av allt detta? Jag har väl inte kämpat mig genom livets svårigheter och inövat så mycket utan att kunna applicera det?
Jag har blivit indragen i en mörk gränd, påpucklad och bestulen på flera viktiga saker i mitt liv och nu är jag utslängd på vardagens gata igen – förvirrad, tilltufsad och ivrig över att komma vidare.

Vänligen hör av er på något vis. Röksignaler och morse undanbedes.
Jag väntar entusiastisk på Ert svar och hoppas på ett framtida arbete.

Må 2016 medföra positiva förändringar i mitt liv (och andras såklart, men främst i mitt eget!)

Många vänliga hälsningar/Hanna

(För översättning till annat språk, kontakta tolk)


Tredje gången gillt!


Ja, äntligen! Efter många om och men så har jag fått min behandling med Mesenkymala stromaceller, a.k.a. ”Coola Celler” som en klok människa döpte dom till. Första behandlingen skulle jag ha fått för två veckor sedan. Veckan innan det hade jag legat sjuk i något som liknade influensan som jag hittills lyckats ducka för, trots att många i min omgivning varit sjuka under hösten. Halsont, feber, frossa… hela köret. Totalt däckad. Tänk att något så larvigt som en influensa kan göra en så ynklig trots att man har cancerbehandlats…!
Jag började känna mig bättre samma helg så på tisdagsmorgonen åkte jag in till Hematalogimottagningen för behandling. Men efter att vi hade tagit blodproverna så fick jag frossa igen… Så typiskt. Rara studiesköterskan Carina pysslade om mig med filtar och varm buljong. Provsvaren som snart dök upp visade på en virusinfektion och behandlingen blev inställd. Trumpen fick jag åka hem igen.
Några dagar senare så fick jag åka in på gyn- akuten där man konstaterade en liten infektion som följd av den konisering på livmodertappen som jag tvingades till en vecka tidigare på grund av ”avvikande cellförändringar” som det så tjusigt heter. Förenklat är det cellförändringar på väg mot att bli cancer. Det är långt ifrån alla sådana som man behöver operera men mina förändringar var av det slag som behövde tas bort. Litet ingrepp, snabbt gjort och hem samma dag. Men som sagt, klart man skulle åka på en liten infektion som grädde på moset. Tur att jag kan min kropp så väl att jag kände av den i tid! Med en antibiotikakur på 10 dagar så fick jag i alla fall komma hem samma kväll tack och lov.
Veckan därpå (alltså förra veckan) var jag fullt inställd på att få föregående veckas planerade behandling. På onsdagseftermiddagen så sms:ade jag med rara studiesköterskan Carina och skrev lättad att influensan – eller vad det nu var – verkade ha gett med sig. Även infektionen kändes bättre.
Jag var redo.
Bara några timmar senare fick jag välbekanta känningar i nedre delen av magen. Inte av infektionen i livmodern som jag upptäckte på ett annat sätt. Nej det här var tydligt en början på urinvägsinfektion… Nej. Snälla. Inte nu…
Mycket riktigt, morgonen efter vaknade jag och hade så ont att jag knappt kunde stå. Stapplade ut i köket för att värma vetekudden och lägga på magen, men det var allt. Fick lägga mig ner igen. Sms:ade uppgivet och berättade att jag inte skulle kunna ta mig till sjukhuset trots allt, oavsett om behandlingen skulle gå att genomföra eller inte. Hon ringde upp efter en stund och bad mig att försöka ta mig in ändå, det skulle komma att behöva tas prover.
Jag lyckades ta mig ut genom porten när taxin kom och tog mig på något vis in på mottagningen.
Det togs både urinprov och en massa blodprover, sedan fick jag lägga mig och vänta. Hoppet är ju det sista som lämnar en och så var det även idag, även om jag någonstans förstod att det var kört.
Ett par timmar senare så kom en läkare in som jag inte kände igen. Jag fick förklara lite mer ingående hur jag mådde och vad mina symptom var. Sedan lyssnade han på lungor och klämde på magen. Till sist så berättade han att jag mycket riktigt hade en ny infektion. Odlingar hade skickats iväg och skulle ta några dagar att få svar på, men antalet vita blodkroppar var höga, något man får om man bär på virus.
Instickare:

Det var ett tag sen som jag gick in på vad de olika blodkropparna har för funktion i kroppen. Vi tar det kort och förenklat. De vita blodkropparna är våra söta soldater. De finns i olika små specialstyrkor, inriktade på olika sorters fiender. När något fientligt intar kroppen så rusar dom dit och kollar läget. Är fienden lite för övermäktig så sätter kroppen igång att massproducera fler soldater för att kunna vinna kriget. Fiffigt va?! Så om man har många höga vita blodkroppar så är det ett tecken på att kroppen jobbar för fullt.
Utöver det så var även sänkan hög. Sänkan – eller CRP som det också kallas – är ett värde som kan indikera ungefär hur intensiv en inflammation i kroppen är. Normalt har man under 1, men vid en rejäl infektion så kan det sticka iväg över 100! Mitt låg på strax över 30 nu.
Ett plus ett blev två och jag skickades hem med en ny antibiotika.
Livets ironi; jag hade samma morgon tagit min sista tablett på den första kuren som jag dessutom hade mått fruktansvärt illa av i över en vecka. Det är priset för att man inte kan hålla sig frisk.
Tack och lov blev inte den här andra kuren lika intensiv så jag behövde inte må lika dåligt av den.
Utan att ljuga så kan man säga att mitt hopp om att lyckas få behandlingarna den här veckan inte var på topp. Men jag gjorde allt i min makt. Jag tog det lugnt torsdag, fredag, lördag och söndag. Undvek att träffa en massa människor och var inte iväg och handlade i onödan. Detta är ju en studiebehandling så intervallet för behandlingen är bestämd till var fjärde vecka, men vid problem så kan den skjutas upp under max två veckor. Det här var alltså sista chansen för att pricka intervallet… Och ta mig tusan så lyckades jag stå på benen ända in i mål! Sprang nervöst och tog tempen hela helgen och jag vågade inte skriva ett alltför hoppfullt svar på Carinas sms i söndags där hon frågade hur jag mådde. Jag ville ju inte jinxa det här igen. Faktum är att jag var nervös ända till kanylen sattes in och jag såg cellerna rinna in i armen. Då först kunde jag pusta ut!
Värdena igår såg alltså riktigt bra ut, sänkan var åter under 1, ingen feber, normalt lågt blodtryck och hyfsat normala blodvärden. Det var bara något förhöjt antal vita blodkroppar och som motsats till det så är Hb fortfarande lite lågt på 102. Men det kan jag väl leva med.
I morse var jag inne på sjukhuset redan 08:30 för att få nästa behandling; den med Privigen (antikroppar mot lunginflammation). Även den behandlingen gick bra men det var ont om sjuksköterskor och jag hade dessutom en tid att passa så vi har nog aldrig låtit medicinen rinna in så här fort någon gång! Jag har aldrig reagerat tidigare och kände mig inte orolig, men det dröjde bara 5 minuter innan jag började må illa. Ville inte avbryta behandlingen så jag ringde inte på den lilla klockan utan la mig bara och blundade. Ytterligare 5 minuter senare så hade jag dragit papperskorgen intill sängen… så illa mådde jag. Men jag ville hellre spy än att pausa behandlingen! Att det inte var någon farlig reaktion visste jag, men obekväm kan man lugnt säga.
Nu är jag i alla fall hemma, hel och behållen. Influensan verkar ha dragit vidare till nya vildmarker, infektionerna ser besegrade ut, jag har en dag till med antibiotika och sen är allt som vanligt igen.
Ja, alltså, min version av ”vanligt” i alla fall! 😛

Hets, jäkt, stress & press.

Ibland är allting verkligen bara skit och ingenting fungerar som man vill. Jag vill bara dra täcket över huvudet och stanna där.
Om det här hade varit en blogg om positivitet, att hantera motgångar eller mindfulness så hade mitt inlägg inte sett ut som det du kommer få läsa nu. Och om det är det du söker så kanske du inte ska läsa vidare här. Kanske kan du hitta dom sakerna ändå lite här och där i vissa inlägg på bloggen, men inte i det här för senaste tiden så har jag haft väldigt mycket motgångar och jag sitter i skrivande stund hemma i soffan efter att ha skickats hem från planerade behandlingar med den andra infektionen på två veckor och med alldeles för många timmars sjukskrivning på en månad. Grinig, trött och hopplös.
Jag påminner om att det här är en blogg om livet med cancer och om att återkomma efter all behandling och transplantation. Så utöver de normala vardagliga bekymren – som den influensa jag nyligen åkte på, de små förkylningarna hit och dit, nycklar som jag glömt hemma, vidbränd mat och missade tåg – så finns det en hel del kopplat till bloggens ämne som just nu spökar och svärtar ner större delen av min vardag. Ett bekymmer plus ett bekymmer blir emellanåt tre bekymmer och i värsta fall fler, eller helt enkelt ett mindre helvete. Så känns det nu.

Så förbered dig på cynism mitt i allt det sakliga konstaterandet.

Efter att jag kom hem från Övik så har hjärtklappningen kommit och gått då och då. Inte lika ofta och inte lika intensivt, men den finns där.. Min egen bedömning utifrån min livsstil och situation är ren och skär stress. I somras hade jag ju en kraftig yrsel och allvarligt dubbelseende som du kanske minns? Något som man aldrig hittade anledning till, trots tre vändor till akuten. Nu har jag plötsligt haft en rejäl hjärtklappning vid flera tillfällen då jag, även om jag inte direkt är den skraja typen, har trott att hjärtat ska stanna av påfrestning. Inte heller nu har man hittat något, inte ens vid två EKG- undersökningar. 

 Att jag drar den här slutsatsen om stress är inte jättekonstig, det räcker ju med att googla på det simpla men skrämmande ordet ”stress” och klicka upp första bästa sida så kan du läsa att just de här symptomen är bland de absolut första och vanligaste (två bra länkar finns förresten längst ner på sidan, kan rekommendera dom). Och att jag skulle lida av stress är inte heller ett mysterium direkt. Alla råkar ju ut för det då och då, det är en del av vardagen. Det finns positiv stress som man behöver för att vara skärpt, alert och ur ett urtidsperspektiv; vara beredd att fly från faror. Men då krävs det att den blir kortvarig. Den negativa, till och med farliga, sortens stress uppkommer när kroppen konstant är beredd på att fly…

Personligen är min klump av stress ett helt nystan med olika garn som är hopknutna med varandra. Jag är absolut hela tiden redo att fly. Från vad?

~ Det är för det första den ”vanliga” stressen i vardagen, som att hinna till bussen, klara av arbetsuppgifterna, ta hand om hemmet innan det är igengrott av damm, skynda till bestämda möten, komma i tid till läkarbesöken och så vidare.

~ Sedan är det den stress som är direkt kopplad till mitt dåliga immunförsvar och indirekt kopplad till cancerbehandlingen.
Jag åker på nya virus lättare än innan jag blev behandlad och det tar längre tid för mig att bli frisk. Jag har svårt att få pusselbitarna att passa ihop, de utanför sjukhuset med de kopplade till sjukhuset så som jobb, behandlingar, rehabilitering, träning, socialt umgänge, sömn etc.
Jag mår väldigt dåligt av alla mediciner jag måste pressa i mig varje dag (fortfarande 30 stycken förresten). Inte alltid magkramps-, spyfärdig-. värkande-, gråtfärdig- dåligt. Men mer eller mindre lite av allt och ibland mer därtill. Man kan inte knapra i sig så pass mycket kemikalier som jag gör utan att må peck, det säger sig självt. Fast vissa dagar är det verkligen så pass illa att jag bara vill spola ner skiten, alla förbannade tabletter, oavsett vad konsekvenserna blir.

~ Men den värsta stressen som jag bär på är den som är orsakad av ångest. Jag bär på hemska minnen som jag försöker trycka undan. Jag tror mig orka lika mycket som innan alla behandlingar, vilket jag såklart inte gör. Jag vill kunna prestera lika bra som innan jag fick återfall, både på jobbet och med träningen, och det går såklart inte. Jag är bitter över det som antingen har sats på paus i mitt liv eller till och med gått förlorat i kampen mot cancer. Det i sin tur gör mig besviken på mig själv för att jag har blivit bitter. Att jag har låtit mig att bli det.

Allt som allt; jag räcker inte till.

Innan jag avslutar så vill jag förtydliga att inlägget inte är skrivet för att söka medlidande och tröst. Jag vill inte ha svar om att jag visst duger precis som jag är (eller alltså… vill du skriva det så blir jag ju väldigt glad såklart!, men det är inte skälet till texten). Anledningen till inlägget är att jag inte är ensam om att känna stress & press. det är ett samhällsproblem som blir allt större, och att bli sjuk i cancer gör det inte lättare precis. Jag försöker förklara hur det blir när man slår ihop allt. Vardagsstress + post-cancerstress = skitmycket stress.

Vem som kan åtgärda all stress är ju enkelt; det är bara jag själv.
Att jag kan komma ur det finns det ingen tvekan om.
Hur jag ska gå till väga… ja du, det är där jag har kört fast.

Men att sätta sig ner och formulera en del av det i ord var faktiskt rätt skönt.
Om du orkade läsa hela vägen och om du hann med det mellan matlagning, barnpassning och att följa den där spännande dokumentären på tv – allting samtidigt – då är jag smickrad.

 Om stress: 1177.se
Bra sida med information och tips: http://stress.se/

Haha, inlägget skulle handla om något helt annat var det tänkt, men så här kan det gå när fingrarna får knappa på av sig själva. Total känslogrundande och spontan krönika.