Sitter och tänker lite på föreläsningen för två veckor sedan. Och de andra jag har gjort också för den delen. I veckan pratade man nämligen på nyhetsmorgon om sena komplikationer efter cancerbehandling. Då handlade det om att många barn som cellgiftsbehandlats kan få komplikationer så sent som först 10-15 år senare! Numer överlever 80-85% av alla barn cancer vilket resulterat i att man har haft tillräckligt många personer att följa upp under lång tid för att kunna få fram statistiken över hur många som drabbas av sena komplikationer. 7 av 10 barncancerpatienter mer specifikt. På tok för många… Men det var ändå inte största problemet. Det låg i att dom inte hade någonstans att vända sig med sina problem eftersom dom redan var friskförklarade och utskrivna för länge sedan. Och vårdcentralerna är inte särskilt kunniga vad gäller cancerkomplikationer direkt.
Se klippet här: Tv4: barn som överlevt cancer saknar stöd
Det finns även en jättebra artikel på Barncancerfondens hemsida: Fler överlever med andra komplikationer
Det är ju just det här jag försöker förmedla och jag är så glad över att det uppmärksammas mer och mer! Nu vet jag inte riktigt vad eller ens om jag fick komplikationer efter min första behandling som 15-åring, svårt att säga då tonåren är en allmänt turbulent tid då det händer väldigt mycket. Inom vården klassades jag fortfarande som barn då och behandlades på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Kände mig riktigt malplacerad men var hemligt tacksam över att slippa läggas in på den sterila deprimerande vuxenavdelningen…
Den enda efterföljden jag minns och fick bekräftad är en svår depression och posttraumatisk stress. Ingen ovanlig efterföljd direkt!
Kriget i min kropp 