Jag är bra på motivation – faktiskt! Både på ämnet och att implementera det. Annars hade jag aldrig lyckats ta mig runt 42 195 meter på maraton fyra gånger. Jag hade aldrig vågat hoppa av skolan för att satsa på ett bankjobb utan färdig utbildning. Jag hade aldrig gjort min första resa på egen hand, så skraj som jag är att vara på egen hand på okända marker. Framförallt aldrig klarat mig genom två cancerbehandlingar!
Men nu vet jag inte vad som händer längre, det är som att motivationen har flytt. Jag söker min egen visdom i tidigare inlägg, försöker att få glöd i mina gamla tips. Det fungerar inte? Kan det vara som så att man tjatar sig genom en motiverande mening som exempelvis ”jag ska klara det här, no matter what!” så pass många gånger som behövs för att man verkligen ska tro på det själv. Sedan använder man den frasen om och om igen, så länge som den har verkan. Men efter ett tag så tappar den sin glans. Man ramlar tillbaka till ”men…?” och ”vad om…?” och tillslut är den borta.
Under maraton var mitt mantra ”framåt, bara framåt, det finns inget annat”.
När jag skulle hoppa av skolan så tänkte jag flera gånger ”inget är skrivet i sten, jag kan alltid gå tillbaka till tryggheten om jag vill”.
När jag gjorde min egna lilla tripp för att få egentid så pushade jag mig utanför dörren med orden ”ut i världen, du lever bara en gång”.
De viktigaste motivations- orden under båda cancerbehandlingarna har varit ”vad är mitt alternativ?, stäng av tankar och kör.”.
Men nu då? Det jag går genom för tillfället är ju mycket futtigare än vad jag redan har lämnat bakom mig. Varför funkar inte styrkan inom mig nu?
De frågor som bryter ner mig är
Vågar jag tro?
Vågar jag hoppas?
Hur ska jag våga lita på framtiden igen och finns den?
Var hittar jag min motivation igen? Den gamla drivkraften är helt enkelt, åtminstone tillfälligt, preskriberad och jag behöver ny.
Jag tror inte att jag tidigare har bett om råd i bloggen, men jag vill göra det nu. Vad har du för motivation? Om du skulle säga något som du tror kan hjälpa mig och alla andra i världen som kämpar med stort som smått, vad skulle det vara?
Ett ord. En mening.
Om du kommer på något som du vill dela med dig av så skriv gärna det i kommentarsfältet här nedanför! Jag skulle bli tacksam och otvivelaktigt många med mig. Då kan jag samla ihop allt sedan för en rejäl motivations- boost.
Obs! Jag har märkt att det ibland inte går att kommentera, den röda tråd jag har hittat är att man saknar Adobe. Utifall det inte går så pröva bara med annan mobil/dator/platta. Eller installera Adobe Reader helt enkelt, kan ju vara bra att ha 🙂 Verkar mest ha krånglat med IPhone & IPad.
Kramar
Kriget i min kropp 
Min mamma säger ofta samma sak. Hon vill att jag ska sluta att försöka kontrollera mitt liv och min framtid för det som sker kommer att ske ändå. Jag är fatalist och min starka tro på ödet borde hjälpa mig att slappna av mer och bara acceptera. Men det är så svårt… När jag försöker att finna mig i det som har varit och är så blir jag så ledsen. Ungefär som att jag måste nöja mig med mindre. Om cancern har en mening och tanken är att jag ska överleva för att åstadkomma andra saker, vad kan det då vara? Jag lyckas inte hitta svar. Och varför klarar sig inte andra?
Nu har jag ju verkligen märkt att det här inte är hållbart. Det är som att försöka ta sig fram genom sirap. Jag kämpar och kämpar men när jag tillslut är så trött att jag rasar ihop så har jag ändå bara kommit någon meter. Det är inte värt all energi. Men hur gör man för att våga släppa taget och bara följa med?
Som mamma till ett svårt sjukt barn måste det vara ännu svårare att acceptera? För modersinstinkten går ju ut på att skydda sina barn. Min egen mor har slagits mot det här mycket. Hon vill rädda mig men kan bara stå och se på. Jag kan bara förställa mig vilket lidande det måste vara. Hur tänker du de dagar då du blir bitter över vad din dotter har drabbats av?
Många kramar till dig och din familj som också måste kämpa och hitta livets ljusa stunder
GillaGilla
Hej snälla Kerstin,
vilket fint inlägg.
Ett av mina största problem är att jag inte ser någon lång framtid för min del. Jag är inte rädd för det, men det gör mig förstås stressad. Det kanske inte är ovanligt för människor i min ålder, men efter att ha varit så sjuk flera gånger så känns det än mer påtagligt. Det känns som att cancern har gjort det definitivt. Men att höra om dig som har varit dödssjuk så länge, men ändå kan känna att livet leker efter 50 ger mig faktiskt hopp ändå. Kanske är det så att jag inte har förlorat de bästa åren av mitt liv utan att dom inte har varit än..? Jag vet inte om jag vågar tro på det just nu, men jag lovar dig att jag ska ge tanken en chans.
Tack för det lilla ljus som du delade med dig av!
Var rädd om dig och fortsätt leva livet.
Kramar
GillaGilla
När vår dotter blev sjuk sa hennes bror något som har etsat sig fast: Vi kan önska hur mycket som helst att allt vore annorlunda men det blir det inte. På något sätt har det hjälpt mig att acceptera det jag ändå inte kan förändra. Jag försöker att inte slösa energi på det som ändå är som det är. Det är inte alltid så lätt, men jag försöker. Vår dotter håller på att återhämta sig efter den transplantation hon gjorde i februari 2014 med allt vad det innebär av fysisk och psykisk påfrestning. Hennes grundsjukdom går inte att bota, man försöker bara behandla det den leder till. Ingen kan säga vad som händer framöver. Det är lätt att fastna i förtvivlan när man tänker på framtiden. Insikten att ingen vet vad som händer i livet har hjälpt mig. Det är ingen dom har några garantier. Att ta vara på nuet och göra det bästa av varje dag har sagts så ofta att det nästan låter som en kliché, men det stämmer verkligen. För att citera Nalle Puh: Vi insåg aldrig att vi skapade minnen. Vi hade bara kul. Jag tycker också, precis som andra kommenterat, att man måste få lov att bryta ihop ibland. Ingen orkar vara stark hela tiden. Att gråta och tycka att allt är orättvist. Men det som hjälper mig är ändå acceptans för att det är som det är och att ta vara på stunden och göra det bästa av varje minut. Jag önskar dig verkligen allt gott! Du är en så stark och modig ung kvinna! Kramar/Kristina
GillaGilla
Hej du fina tjej! Har följt din blogg ett tag – och blir berörd över hur du ”kämpar”! Jag har varit dödssjuk mitt i livet 10 år ca- men, nu efter 50 lever livet. Arbetar med återhämtning, hopp och inspiration!
Det ligger mycket i ovanstående kommentar. Acceptans av det som sker och är just nu (med alla känslor! – bara för att de är ju här: MEN, försök slappna av och vila i tilliten att det kommer att bli bättre – och din motivation kommer tillbaka rätt som det är! Ha tillit! Du behöver inte kämpa mer än vad du gör, det räcker! Visst ska du våga både tro och ha gott hopp, men en sak i taget och var snäll och ha tålamod med dig själv! Varma Hälsningar Kerstin
GillaGilla
Jag är precis likadan. Jag är livrädd för den bitterhet och hopplöshet som jag känner nu! Tänk om jag fastnar i det.. Därför försöker jag innerligt kämpa emot och blir förtvivlad när det inte går. Hur mycket positivt jag försöker tvinga mig på ena dagen så vaknar jag ledsen andra dagen igen. Jag försöker att ignorera allt som har varit och gå framåt men det går inte riktigt. Och dessvärre är jag inte så snäll att jag pysslar om mig själv! Jag städar lägenheten som straff. Aldrig haft så rent som nu, haha!
Så det är väl den bästa lärdomen från din text som jag måste skriva ner ”var snäll i jobbiga tider och ät choklad”. För av choklad blir man ju vetenskapligt gladare 🙂
Tack för att du tog dig tid!
GillaGilla
Vilken otroligt intressant tanke. Jag har nog aldrig riktigt varit i dom banorna utan istället tänkt att ”utan mål finns ingen mening”… Men å andra sidan så är det väl lite det mindfulness handlar om – att vara här och nu, inte i framtiden eller se bakåt. Det är en sak jag har jättesvårt med. Jag är född med ibland för mycket drivkraft och sätter stora krav på mig själv. Dels för att jag är rädd för att tappa kontroll men också för att jag tvivlar på att jag kommer kunna prestera alls eller åstadkomma någonting om jag inte har mål.
Men för livsnjutningens skull, och för att jag ska slippa alla besvikelser som jag nu upplever gång på gång, så ska jag skriva ner ”Schopenhauers pessimism” på min lista. Att leva här och nu var ett fint svar och jag visste inte att den här teorin fanns. Tack 🙂
Kramar
GillaGilla
Jag brukar återfå min motivation genom att riktigt tillåta mig att känna de där hopplöshetskänslorna/ovissheten och tänka alla otäcka tankar. Jag har upptäckt att jag automatiskt kämpar emot känslorna och tankarna, inte tillåter mig att fullt ut känna dem och då försvinner de inte utan bara gnager och gnager. Det är smärtsamt att släppa fram det, men efter en tid (ibland timmar, ibland dagar) så lättar de svåra känslorna och jag återfår min motivation igen.
När tillvaron känns tung brukar jag även göra extra många snälla saker mot mig själv. Till exempel köpa god, alldeles för dyr choklad =) Ha spa-kväll, titta på mina favorit-tvserier eller annat som kan få mig att må lite bättre.
Viktigt: undvika dagstidningar och andra nyhetsmedier! Det handlar ju mest om blod, död och lidande och det verkar som att hela världen är ond, att alla lider och att det aldrig har varit värre än nu. Det vill säga: jag blir ännu mer nere.
Jag hoppas att du hittar tillbaka till din motivation snart. Och kom ihåg: det är helt ok att vara omotiverad, deppig och ledsen. Efter allt du har gått och går igenom så är det inte konstigt att dessa känslor och tankar dyker upp.
GillaGilla
Schopenhauers pessimism hjälper mig. Att sätta mål är bara distraktioner. Det finns inget ”då” – då bitarna faller på plats, bara ett ”nu”. Ett uppnått mål innebär bara en tillfällig lättnad från slavandet innan, följt av antingen nya mål eller tristess och meningslöshet. Mening hittar man aldrig i sig själv men i sin omgivning … Nu undrar du kanske hur det hjälper mig, men det gör det. Jag accepterar smärtan ich lidandet samt njuter av de fina stunder jag får. Jag sättet mål som jag försöker uppnå men bara som medvetna distraktioner jag ”vet” att det inte kommer ge mig vare sig lycka eller mening … Kanske inte det svaret du önskade dig
Kramar //CC
GillaGilla