Livets berg-och-dalbana

Livet är inte lätt. Inte för någon. Det finns alltid något som man kan klaga på, men man väljer själv var man vill lägga sin energi och sin fokus. Jag går genom väldigt mycket just nu och känner mig som en jonglör med fler bollar i luften än vad jag är tränad att ha. Jag kastas dessutom mellan bitterhet över allt som cancern ryckt ifrån mig och tacksamhet över att vara vid liv. Självklart kan jag ta tillbaka det mesta av det som jag blivit berövad på, men något som jag aldrig kommer att få se igen är dom förlorade åren – alla hundratals dagar som försvann och det gör mig sorgsen emellanåt. Men när jag sjunker ner så ser jag snabbt till att hitta något som drar mig upp igen och får mig att titta framåt i stället för bakåt.

Just nu längtar jag efter våren.

Visar IMG_20140303_163317.jpg
Idag såg jag mina första snödroppar för i år

Här är delar ur en text till en låt som jag älskar. Den påminner mig om att livet faktiskt alltid kommer att bestå av toppar och dalar. Och om man inte har några dåliga dagar så gläds man ju inte lika mycket när man har en bra dag! Det är bara att följa med och njuta av alla loopar.

”Seasons will come and go

Summer, sun will turn to snow

That’s all I need to know

Sometimes life just isn’t fun

Clouds turned over without none

I wouldn’t notice the sun

Go with their highs and lows
Like the rising standard slopes
As fortune comes and goes
I know that life ain’t fair
Got to be nice but I don’t care
The mirror says that I’m still there”

https://youtube.googleapis.com/v/d-lzA09FR0I&source=uds


Spring för livet


Jag köpte nya löparskor i fredags för ett presentkort på Löplabbet som jag fick i julklapp. Pluspoäng till tjejen som hjälpte mig för att hon bar ”Fuck Cancer”- armband 🙂 Älskar mina nya skor, det blev ett par Adidas Boost i år och dom hade riktigt snygga färger. Enkla och tuffa. Annars kan många löparskor vara lite ”skrikiga” tycker jag. Idag testades dom ordentligt och får full poäng.

Jag har skrivit ner nästan alla löppass som jag har varit ute på sedan jag genomförde mitt absolut första efter transplantationen. Snart är det 100 stycken.
Den 6 juli så tog jag mig mödosamt och ostadigt runt 2 000 meter på 15 minuter.
Idag sprang jag 24 000 meter på 150 minuter. Det är en riktigt kick när man känner sina framsteg i hela kroppen och får lön för mödan i form av endorfiner. För varje steg jag tar så kommer jag längre och längre bort från cancern.

Har du hört talas om projekten ”Spring för livet”? Det är personer som springer lopp för välgörenhet.
Ett exempel är här i Stockholm och pengarna går oavkortat till ett projekt som Unicef har för utsatta barn i Malawi. http://springforlivet.org/
Ett annat går av stapeln i Skövde och de pengarna går till en insamling för Cancerfonden. Den är startad av en ung tjej vid namn Cissi Hagberg. http://springforlivetskovde.se/
Och det finns många fler sådana exempel. Jag tycker att det är underbart!

Men om du inte rör på dig för andras välgörenhet, så gör det åtminstone för din egen skull. Personligen älskar jag löpningen. Det är inget som jag gör någon som helst hemlighet av. Oavsett distans, hastighet eller mål. Den får mig bara att må bra helt enkelt. Jag tackar träningen för att jag är där jag är idag!

Nyss hemkommen från en kvällsrunda

Jag hade en arbetskollega en gång i tiden som svor över min träning. Ja, hon svor väl över träning i största allmänhet, men det som gjorde mig irriterad var att hon ofta med bister ton och ett ansikte som sa ”jag vet faktiskt bäst” talade om för mig att min träning minsann kommer att ta död på mig för att kroppen inte är skapt för att orka träna någon längre tid. Vilar man så lever man längre. Typ.
Hennes form av ”vardagsmotion” bestod av att ta trappan ner till entrén för att röka cigg fem gånger om dagen…

Hur som helst, jag säger inte att just löpning är lösningen för alla. Och jag vill noga poängtera att man inte bör jämföra sig med varandra ens om man befinner sig i liknande situationer eller är i samma fysiska form. Alla har vi olika förutsättningar! Men jag tror stenhårt på att rörelse i alla dess former är superviktigt för hälsan. Som jag tidigare nämnt så bestod min första rehab- träning av att ligga i sjukhussängen och långsamt lyfta på ett ben i taget. Jag började bokstavligt talat från noll.

Här fångades jag på bild när jag sprang intervaller tillsammans
med TSM i torsdags

Alla har vi olika sätt att ta oss genom livets motgångar på. Jag har vänner som gärna mediterar när livet är tungt, andra som helst inte vill vara ensamma utan gärna lättar på hjärtat med någon nära vän och även de som mår som allra bäst av att ligga i soffan framför en bra film med popcorn- skålen på magen. Whatever floats your boat. Men gnäll åtminstone inte på andras metoder.

Här är en låt som jag fick skickad till mig av en riktigt fin vän i Norrland. Han skrev att den fick honom att tänka på mig när den spelas på P3 och jag kan förstå varför så som jag tjatar om att springa 🙂 Älskar den! Given bit på min löp- lista numer.
”Målet är mitt och jag ska vinna det över mig själv.”

Obehagliga mardrömmar förföljer mig

Nu var det länge sedan jag skrev något. Jag har haft en del saker för mig under veckan som gått, däremot inga sjukhusbesök. Avbokade samtalet hos psykologen med motivationen ”jag hinner inte, jag är för upptagen med livet”. Ett friskhets- tecken? Eller ett bevis på att jag har mycket kvar att bearbeta som jag försöker smita i från? Senaste veckan har jag drömt otroligt mycket mardrömmar nämligen. Allihop har utgått från mina verkliga rädslor. En som jag minns särskilt tydligt och som jag vaknade upp kallsvettig i från var

jag befinner mig i villan där jag växte upp. Min familj står runt omkring sängen som jag ligger i. Jag vet att jag är sjuk i cancer, alla är det. Hela familjen, hela världen. Det är en epidemi som är på väg att utrota mänskligheten. Vi är alla döende. Men jag är värst däran och kommer dö först. Jag känner mig trött och redo att somna in så jag tar farväl av min familj. Det sista jag minns innan jag sluter ögonen är Emelie och jag hinner tänka hur mycket jag kommer att sakna henne. 
Plötsligt slår jag upp ögonen. Jag är inte död. Solen skiner in genom fönstret. Jag tror först att jag är ensam i rummet. Sen ser jag Emelies kropp på golvet. Hon dog före mig och hjärtat går i tusen bitar…

Det är inte alla drömmar som behöver betyda någonting. Man behöver och bör nog inte lägga tolkningar i allt som hjärnan har för sig, för den spelar många spratt. Men skräcken över att cancern ska ta någon ur min familj är verklig. Ju friskare jag blir, ju fler dagar jag lägger bakom mig, desto mer kryper det på mig om vad jag har varit med om senaste året. Jag ser mig själv ur en tredje persons ögon. Och det är ingen rolig syn!

Inte konstigt att jag vaknar upp lika trött som när jag somnade…

Jag behöver komma tillbaka till jobbet. Jag behöver komma ut på stan och träffa folk. Och jag behöver lämna den delen av mitt liv bakom mig. Igen.
Det är inte lätt ska du veta. Och definitivt inget som man kan ordna med en ”quick- fix”.

Mycket av det jag önskade att göra i veckan har jag blivit tvungen att boka av i sista stund. Än har jag inte riktigt greppat vilken energi- nivå jag ligger på tror jag. Psyket vill så mycket och kroppen hänger inte riktigt med. Jag märker tydligt att det här med ”återgång till vardagen” är mycket svårare än jag trodde. Mitt i ingenmansland är jag förvirrad och osäker. Vad bekvämt det hade varit om jag fått ett besked av herr Ljungman som löd ”nu är du helt frisk och kroppen är återställd”, jag hade kunnat promenera ut från avdelningen för sista gången och sen bara återgå till jobb, hobbys, socialt liv och vardag till 100%. Drömmen! Men här väntar myrsteg och utdragen bearbetning. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, den svåraste delen att behandla i samband med cancer är allt det psykiska. Man måste ta hand om det på något sätt.

Fysiskt mår jag däremot prima! Ja, alltså… enligt mina mått mätt 🙂 Jag springer bättre nu sedan febern släppte och jag behöver inte längre sova middag för att orka en hel dag. Men jag drar på mig baciller som ett glas saft drar till sig getingar en varm sommardag och jag har inte haft en enda helt frisk dag under det här året än. Ihållande huvudvärk, täppt i näsan, trött, hängig, hostig… Ja, alla förkylningssymptom helt enkelt. Men vad gör väl det? Inget som jag inte kan hantera!

Min käre far ringde mig i veckan för att tipsa om ett tv- program som heter ”Jills veranda”. Just det här avsnittet handlar om Kristian Gidlunds sista resa innan han dog. Jag spelade in programmet för det är absolut något jag vill se, men än har jag inte varit redo. Han var en så inspirerande person med så stor livsglädje. Kanske blir det av att se ikväll. Här kan du se avsnittet om du inte gjort det än men önskar:
http://www.svtplay.se/video/1848119/del-5-av-6-kristian-gidlund

Min kontaktperson på försäkringskassan hade ringt mig i fredags. Hon ringer nästan alltid fredagar mellan 16-17… märklig tid tycker jag. Går hon aldrig hem tidigt innan helgen? Hur som helst så missade jag det och hon talade in ett meddelande likt alla andra som jag fått ”vi kan väl höras i nästa vecka, jag vill veta hur återgången till arbetet ser ut”. Jäkt. Min läkare kommer inte tillbaka från sina utlandsföredrag än på två veckor och det är han som ska skriva ett intyg på att jag får börja jobba. Men å andra sidan så tänker jag att det inte bör vara så stor fara att börja lite smått redan innan. På onsdag i nästa vecka så var det exakt ett år sedan jag jobbade min sista dag innan cancerbeskedet. Vore det inte lite symboliskt och passande att gå tillbaka till jobbet exakt 365 dagar senare?
Nu gäller det bara att pussla ihop arbetsveckans 25% jobb, 15% barnpassning och 5% sjukhusbesök utan att dessa krockar samt en del träning, en del träffa vänner och 100% njuta av livet!

Jag och mormor när hon fyllde 80 år den 22 februari.
En mer fantastisk kvinna får man leta efter ❤