Dag +30: En månad har gått!

Äntligen har det gått 30 dagar sedan transplantationen! För varje dag som jag kommer längre ifrån det, ju närmare möjligheten till en normal cancerfri vardag kommer jag. Men idag har jag fått ytterligare ett smakprov på det (och vill bara ha mer).

I morse vaknade jag rätt sent hemma hos mamma, men efter att ha fått i mig frukost så mådde jag relativt bra och var ganska pigg. Det känns faktiskt som att min fatigue börjar ge med sig! Dessutom sken solen vilket alltid gör mig på bra humör. Så jag ställde in mig på att ha en så normal dag som möjligt.

Även om det inte syns så har min hud blivit väldigt skadad av strålningen, det är som en andra gradens brännskada. Jag måste därför akta mig för solen under några år framöver och vara extremt försiktig den här sommaren… Men idag ville jag känna lite värme och njuta av sommaren som vanligt. Så jag smorde in hela kroppen med solskyddsfaktor 30 (hade glömt den med 50 i Midsommarkransen), drog på mig en klänning som skyddade en del av kroppen och satte på mig en stor solhatt som skulle skydda huvudet och ansiktet. Sedan ”åkte” jag och mamma till Korsika, det vill säga; vi parkerade oss på hennes altan, vid poolen, med en varsin bok. Så underbart!! Jag njöt massor. Synd att jag inte får svalka mig i poolen p.g.a. CVK:n bara.

Fick besök av en vän som jag åkte hem till Midsommarkransen med, efter att ha packat i hop mina saker. Vi promenerade i 5 km! Det är nog mitt rekord sedan jag insjuknade. Fick äntligen se hur långt det var till sjön Trekanten. Väldigt vackert var det där men med en hel del kufar och ölburkar. Hmm får se om det verkligen blir en lämplig löparvända sen. Jag var helt slut när vi kom hem och det värkte i hela kroppen. Vi tog oss till restaurangen Tre Vänner som ligger här i Kransen och åt middag. Otroligt god mat och jag lyxade till det med en cider till maten. Drack några munnar rosé igår till middagen, annars har jag inte druckit en droppe alkohol sedan jag insjuknade. Så jag har syndat två gånger idag; solbadande och alkohol. Men just det fick mig att känna mig lite friskare för en stund!

Vi såg filmen Bourne Identity och nu sitter jag själv i min soffa. Ska försöka trotsa ångest och sova ensam i natt. Tro mig, det blir en utmaning. Jag är 27 år, har bott ensam i 7 år och är egentligen ingen skraj människa, så det här är väldigt jobbigt och genant. Men den här jobbiga cancerångesten tar modet ur de flesta och det hindrar mig från att vara mitt vanliga jag. Men i natt ska jag alltså ge det ett försök. Blir det olidligt så har jag fått låna mammas bil som står utanför, så i så fall far jag hem till henne och Rickard. Men jag ska nog fixa det här med, jag tror det.