Jag tittade tillbaka på mina senaste inlägg och märkte att dom är ganska deppiga. Men det är ju så det har varit under några dagar nu och hela tanken med bloggen är att ärligt och öppet berätta om hur det kan vara att gå genom en cancerbehandling så det är ingen vits med att mörka just den delen. För saken är den att de flesta som inte känner till cancer särskilt bra förstår nog ändå att behandlingen är ganska smärtsam och nedbrytande, oavsett om man får cellgifter eller strålning (eller i mitt fall: både och). Men faktum är att det som oftast är mest jobbigt är när psyket brakar ihop också. Och tro mig, det gör det. Förr eller senare, eller lite hela tiden.
Under min förra cancerbehandling så bet jag ihop. Jag visade inga känslor och jag pratade inte om dom. Människor runtomkring mig tyckte att jag var så stark, men det var tvärtom. Jag vågade inte kännas vid. Men som jag nyss skrev så faller psyket ihop förr eller senare. Så också för mig. Det tog mig något år efter avslutad behandling innan det hände, och sedan krävdes tung medicinering med antidepressiva medel och många år av terapi för att bearbeta alla känslor, tankar och rädslor. Jag hade precis kommit till en punkt där jag kände att jag kunde gå vidare i livet – utan mediciner och ångest – när jag fick återfall.
Den här gången tog vi det säkra före det osäkra. Första dagen när jag yttrade att jag inte ville fortsätta behandlingen längre (det var några veckor efter beskedet, i början på april), att jag inte orkade mer och bad läkarna att låta mig dö, så sattes det in en svag dos antidepressivt (Fluoxetin). Sen har jag lovat mig själv att inte stänga något inne. Jag skriker och svär av ilska och bitterhet när jag behöver, låter tårarna rinna när jag är trött och matt, samt pratar öppet när jag är rädd eller mår dåligt. Och självklart; ler ärligt när jag är glad 🙂 För varje stund och varje dag är inte skit. Promenaden med Robin idag var en ljuspunkt, att sitta och prata med Malin igår kväll var en annan. Och att strosa en stund mitt på blanka dagen i Stinsen tillsammans med mamma kändes underbart! Sådana stunder så kan jag le, skratta och skoja om cancern som om det inte fanns ett bekymmer i världen. Det är därför familj och vänner är så EXTREMT viktiga för tillfrisknandet. Någon eller några måste agera bollplank med mig och alla de enormt starka känslor och tankar som jag och alla andra cancersjuka har, för när man har snuddat vid gränsen mellan liv & död, eller befinner sig där, så dyker det onekligen upp en massa man inte visste att man hade.
Det här blev ett ovanligt blottande och öppet inlägg men jag tror att det är viktigt att prata om det psykiska också och inte låta det bli ett tabu- belagt ämne.
Jag tackar varmt alla starka, kloka och omtänksamma människor som jag har tur att ha runtom mig. Tack för att ni lyssnar och försöker förstå! Med ert stöd kommer jag slippa en djup depression den här gången 🙂
Kriget i min kropp 
Oj Jeanette… Jag kunde inte hålla mig från att gråta nu heller. Nu när du påminner mig så minns jag ju också den dagen. Jag tänkte att det var bra att berätta direkt utifall jag skulle stöta på några biverkningar eller problem. Har för mig att jag fortfarande gick i samtalsterapi då också? Jag minns även att jag ringde min mamma sen (hon hade peppat mig till att vara ärlig om cancern) och berättade vilken fin och förstående chef jag hade fått 🙂
Det är lätt att känna sig svag och liten när man blottar sig så, men jag tror att man tjänar mer än man förlorar! Efter att ha delat med mig av återfallet och varje dag i kamp så har jag insett vilket ENORMT stöd jag har, och hur bra det känns! Ensam kan vara stark, men tillsammans är man starkare. Jag hejar på dig också, varje litet steg du tar i rätt riktning. Men kom ihåg att varje kamp har sina bakslag. Fundera på vad som gick fel,res dig upp och fokusera på att det är en ny dag i morgon. Slå aldrig på dig själv.
Längtar till vi ses igen och jag ska absolut heja till lungorna och tummarna blir blå för våra fina lag i Triathlon. Tack Pousette från mig för den ENORMT fina omtanken.
Kramar!
GillaGilla
<3 Fina fina vän
GillaGilla
Tack. Det är svårt att öppna sig om ett så känsligt ämne, men jag känner ändå att det är viktigt. Jag äter antidepressiva men jag är ingen svag eller konstig människa för det. Depression är lika vanligt vid cancerbehandling som illamående och jag tycker det är viktigt att folk får veta det. Bloggen är ju tänkt till att informera om både jobbiga och känsliga ämnen för det är så cancern är. Ja, som sagt, du om någon vet ju 🙂
Tack för att du fortsätter läsa och jag läser ditt när det poppar upp små inlägg om framsteg också!
Kramar
GillaGilla
Oj vad berörd jag blir av ditt inlägg – och rörd. Jag kommer ihåg när du började i min grupp, hur du en av de första dagarna fångade mig och berättade om din cancer. Kommer du ihåg? Det var i den där lilla lilla glasburen där bara 2 stolar fick plats. Du vet ju nu hur känslig jag är och att mina tårar bubblade upp när vi satt där. Men du kanske inte vet att jag efter det satt på toan och hulkgrät en stund och förbannade att livet är så orättvist. Men att jag också tyckte du var så modig som berättade för mig och att du körde med raka puckar – och var ärlig. Det var något som jag tog till mig vid den stunden. Nu har vi ju två helt olika kamper att kämpa, men i min kamp försöker jag verkligen praktisera det du lärde mig den dagen – att vara ärlig, rak och öppen. Till de som jag valt in att följa min kamp…
Tack Hanna för att du valde att vara öppen med din sjukdom, när vi träffades. Det lärde mig något…
Kämpa på – och inget mer snack om att du inte vill ha någon mer behandling. Jag vill ha tillbaka dig till jobbet. Om du visste hur många lag som bildats till Triathlon (som Pousette mailade om). Den 25 augusti ska du vara där med mig och heja på alla som cyklar, simmar och springer – för dig. Och Malin… Och Magnus…
Bamsekram från mig!
GillaGilla
Kan inte tänka mig någon större ära än att få vara en liten pusselbit i ditt bollplank. ❤
GillaGilla
Nu var du riktigt stark! Ett oerhört berörande inlägg! Bra att du släpper ut det som behöver komma ut och fortfarande glädjer dig åt ljuspunkterna som dyker upp längs vägen.
Varma kramar!
Anna-Karin
GillaGilla
<3
GillaGilla