Jag skrev ”min vardag” i rubriken av en anledning. Jag tänkte idag på alla som har semester eller väntar på semestern. Sedan tänkte jag på mig som inte jobbar alls just nu och i så fall bör räknas som att ha semester hela tiden. Borde jag tycka det är skönt och njuta av ledigheten? Varför gör jag inte det då? Jo för på semestern så har man lediga dagar då man bör kunna koppla av. Med mina smärtor, min dåliga sömn, alla mediciner som ska tas, väntan på att någon ny biverkning ska upptäckas och den konstanta tröttheten och illamåendet så kan jag väldigt sällan koppla av. På semestern kan man för det mesta göra det man vill och känner för. Det kan inte jag… Jag får inte gå på fest, inte gå på fik där det är för många gäster, inte gå på bio, inte bada, inte sola och inte resa iväg mer än någon dag (och då med läkarens godkännande). I min vardag så är jag minst lika bunden och jag får dessutom inte njuta av den tillfredsställelse som det ger när man åstadkommer något bra på jobbet, får träffa kollegorna, gå ut och äta på kvällen, gå på after work och njuta när helgen kommer över ledigheten. Så nej, någon riktig semester eller vardag har jag inte och kommer inte få den här sommaren.
Däremot är jag tillbaka i min vardag igen nu med sjukhusbesök imorgon. Har haft en så fin semesterhelg som man kan få i min situation. Det som har påmint mig om cancern (som jag aldrig kommer ifrån) är alla mediciner, ångesten som dyker upp emellanåt och bieffekter såsom krypningar, kallsvettningar och illamående. Det har varit svårt att äta.
Det som har varit så positivt med helgen var att få komma bort från Stockholm, äta god mat, umgås med de nära som jag mår så bra med, jag har sovit rätt bra, lyckats trappa ner på morfinet, fått njuta av underbar natur och slappat i soffan framför bra filmer! Det var även mycket trevligt att idag få träffa Rickards föräldrar Preben och Sandra. Tack för att vi fick utnyttja stugan i helgen!
Det blev en fin midsommar trots att det inte blev som jag hade tänkt.
Hoppas att veckan blir fin, både för er som jobbar och er som njuter av semestern 🙂
Kriget i min kropp 
Jag är glad att du fick en skaplig midsommar utifrån förutsättningarna, och ännu gladare blev jag när din röst i telefonen förgyllde mitt midsommarfirande! Nu fortsätter vi kämpa på, alla i varsin vardag, och vi har alltid dig i tankarna och DU får oss att uppskatta att vi har hälsan och friheten som du nu (tillfälligt!) har berövats. Jag önskar att du snart ska få tillbaka allt det igen, fina du.
GillaGilla
Du är absolut inte på semester eller ledighet. Du är på ett viktigt jobb som går ut på att bli frisk & ta igenom alla utmaningar. Du är med i en stor hinderbana & labyrint. Och med din vinnarskalle hittar du ut 🙂
GillaGilla
Ojojoj… svårt att säga hur jag gör. Men det är förstås lättare för mig i nuläget eftersom jag mår mycket bättre än du. Då är det lätt att komma med förnuftiga råd! 🙂
Men när jag mådde sämre var jag nog hjälpt av en inställning att det här är något jag bara ska igenom. Det fanns dagar på sjukhuset när jag låg i fosterställning (på den eländigt smala sängen med galonmadrass!!!) med sprängande huvudvärk och bara försökte låta bli att kräkas. Men jag visste att jag måste bara igenom det, så man får ta en stund i taget och med tiden blir det bättre.
När det gäller det här att se framåt har jag funderat en hel del på det – inte på grund av cancern utan på grund av annat som gick alldeles galet i mitt liv. Efteråt tänkte jag att ”…och jag som hade glatt mig så åt det ena och det andra som aldrig blir av nu!” Men sen har jag kommit på att det var ju en himla tur att jag gladde mig så mycket åt det som skulle komma innan det var för sent. Då fick jag i alla fall ha den glädjen så länge det varade. Då fick jag glad förväntan och sedan besvikelse och elände. Hade jag gått och oroat mig för att något skulle gå på tok hade jag fått gnagande oro och sedan besvikelse och elände. Då är det väl mycket bättre att åtminstone ha fått uppleva glad förväntan?! Besvikelse och elände fick jag ju i alla fall. Gläd dig åt din resa och roliga fester som kommer nästa år så mycket du bara kan! Det är också glädje. Och gläd dig åt alla besök, härliga snackstunder med bästa kompisen, träffar med såna du inte sett på länge, solen som värmer och andra små ljuspunkter som kommer på vägen. Det är troligen inte det du oroar dig för som kommer gå på tok, utan nåt helt annat kan hända som du aldrig kunnat förutse. Så 90% av alla oro är helt i onödan! Och dom övriga 10% gör ändå ingen skillnad. Välj förväntan istället för oro och ”FUCK CANCER!
GillaGilla
Många kloka ord från någon som går genom samma sak! Jag har lite planerat inför nästa år men för det första så känns det så avlägset, det känns som att varje dag är en vecka. Hur gör du för att fördriva tiden mellan alla våra ”måsten” och när du inte vill tänka på cancern ett tag?
För det andra så vågar jag inte hoppas ens på ett nästa år. Jag har redan blivit så besviken en gång när jag nu fick återfallet, det var som en spark i ansiktet. Hur gör du för att inte låta rädslan få dig att bli cynisk och inte våga se framåt?
Många kramar!
GillaGilla
Jag önskar bara att människor stannar upp ibland och njuter av det enkla 🙂 Så som jag kommer njuta när ni kommer på besök ikväll! Längtar efter att få krama er! Puss & kram
GillaGilla
Det är inte semester eller ledighet du har, och du behöver inte alls tycka att det är skönt! Ditt arbete just nu är att sköta din medicinering och läkarbesök, och jobba med dom 2 M-en; mat och motion, och det är ett mycket krävande arbete i din situation. Semesterdagarna sparas så du kan ta ut extra mycket nästa år!
Det är ok att bli lite bitter ett tag, men sen måste du försöka hitta metoder att inte fastna i det. Planera en härlig resa nästa år med vänner eller släktingar (det kanske du redan har gjort?) så du har något att se fram emot. Ta en dag i taget, sköt ditt ”tillfälliga arbete” och försök hitta ljuspunkter i vardagen. Det blir bättre även om det tar tid!!!!
Många kramar
Anna-Karin
GillaGilla
Hej gumman blir så ledsen när jag läser om din vardag som jag faktiskt tar för givet:( tyvärr kommer det att vara det ett tag framöver men vardagen kommer successivt att ändras även om det går långsamt. Och jag ser fram emot vår resa nästa år då du har en normal vardag:) puss gumman
GillaGilla